Long time...

ett tag sedan sist, ja.

Kan inte säga att det varit tyst här för att jag inte haft något att skriva om. Snarare tvärtom.

Detta året, det år som gått sedan jag äntligen blev klar sjukgymnast och fick min legitimation, har varit bland de mest händelserika, kaosartade och häpnadsväckande året någonsin.

Personligt och jobbmässigt, utveckling på insidan och inveckling på utsidan. So to speak.


Men jag trivs. Jobbar massor, säkert för mycket. Vissa problem med att dra gränsen vid när arbetsdagen slutar och fritiden tar vid. Det känns ju som ett absolut lyxproblem att få spendera fulla dagar i huset som levererar allt jag behöver. Alla passioner på samma ställe. Patienter, behandlingar, gruppträning och den egna träningen i ett.

Många matlådor blir det. Tunga, fullproppade ryggsäckar varje morgon. Med tillhörande kaos i hallen/sovrummet/badrummet/köket här hemma.


Och jag är lycklig. Sådär så att jag nyper mig i armen varje dag.
Bara för att se efter.

Livet...

är det som pågår medan du planerar för morgondagen,

sa en vis man en gång.

Nu jobbar jag fulla dagar på stepin ( har klockat in 70 h denna vecka) med patienter, gruppträning och instruktioner i gymmet. Den tid jag inte är går åt till att tillverka matlådor, packa om väskor och sova.

Och jag älskart!

Juli ut behöver jag inte fundera en endaste sekund på vad jag ska göra, för jag är totalt fullbokad!
Dubbla behandlingar, nya patienter och kunskaper hela tiden. Love it!



OCH...

jag har fått jobb!
gravvik som sjukgymnast i minst ett år här i härliga, underbara Boden!
Nu gäller det bara att ordna upp det med boende och (kanske) bringa ordning i mitt härliga, kaotiska, lyxproblematiska privatliv.

Love my life!!!!

Och helt plötsligt

är livet ganska fantastiskt.

Så där så att det nog kan bli en riktigt trevlig sommar.

Det bästa jag vet.

Idag har verkligen visat VARFÖR jag en gång för länge sedan bestämde mig för vad jag skulle syssla med i resten av mitt yrkesverksamma liv.



Jag har fått plocka fram ryggradsmodellen och förklara ryggens uppbyggnad, diskbråckets patofysiologi och instruera ergonomi och djup bålstabilitetsträning.

Jag har fått diskutera extensorsenornas funktion i underben/fot med specialistläkare.

Jag har fått lämna klara, kompetenta besked till orolig anhörig.

Jag har fått internutbildning inom strokerehabilitering på morgonens arbetsplatsträff och träffa länschefen inom ortopedin.

Jag fick skicka hem en överlycklig storebror för att fira lillasysters student med knallrosa gipsstövel.



Samtidigt har jag fått se en hel fotbollssäsong gå i spillror. Hjärtat och empatin i mig ville bara krossas i tusen bitar när träningsknarkande fotbollsspelaren fick besked om en sommar på kryckor utan gräsfläckar på knäna. Med gips upp till ljumsken.

Jag kände paniken stiga inom mig bara av tanken på att det faktiskt kan hända mig. En immobiliserad sommar (eller vinter/vår/höst för den delen) kvalar in riktigt högt på Värsta Scenario i min värld.


Och jo, jag får förlängt vikariat!!!

En riktig utmaning

igår kväll ( efter personbästa på axelpressarna!) fick jag mig en riktig instruktörsutmaning.
Vi var inte särskilt många som letat oss till gruppträningssalarna på kvällen, men trevligt hade vi!

En av kunderna var ny. Och gravt synskadad.

Så att alla de instruktioner som är visuella med liten queing fick bli verbala. Och som jag pratade!
Det var riktigt nyttigt att prova prata sig igenom varje moment, varje taktslag hela passet. Och feedbacken var brutal. När hon inte förstod vad jag menade gjorde hon ju något helt annat - det som hon trodde att jag förklarade!

Men det var helt klart lärorikt. Och imponerande. Jag har svårt att sätta mig in i situationen, men kan ändå inte riktigt se mig själv komma till en helt främmande miljö, leta sig upp för trappor, vinklar och vrår, få tag i en matta och köra ett pass ( med världens bästa balans) där jag inte kunde se instruktören.

Wow!


Så ifall jag pratar extra mycket nu ett tag under mina pass, så vet ni nu anledningen. Alla är välkomna till mig, seende som blinda!

Luften bor i mina steg

Min briljanta plan för att kunna sova natten till idag slog tillbaka med full kraft imorse. Jag tänkte att jag skulle vänta med att gå och lägga mig tills jag var riktigt trött och inte ge mig själv någon möjlighet till att börja ligga och vända och vrida eller stressa upp mig inför första dagen.

Det misslyckades såklart när jag smakade av mitt nya fynd - mörk choklad med kaffesmak! Sockerinnehållet var inte att leka med så jag blev helt speedad. Slutade med att jag gick och la mig halv tolv...alarmet ringde tio i fem...


Informationen och pappersmängden var inte nådig på morgonen. Med tre ägg i magen och inget kaffe reagerade min kropp med brutala mängder gäspningar, trots att jag varken var uttråkad eller särskilt sömnig. Hjärnan verkade tro att det behövdes lite extra syre!


Dagen spenderades sedan mest springandes. Mellan ortopedavdelningen, arbetsrummet, källaren, passerkortstillverkning, hjälpmedelsförråd, rondrum och inte bara några gånger på helt fel ställe.

U-svängar är underskattat!
Det gäller bara att se ut som att man är på väg åt helt rätt håll och sedan göra en turn in i någon av hjälpmedelsnischerna. Typ "oj, nu måste jag verkligen ha en rollator/glidbräda/quadricepsrulle!"


Maten har däremot varit under all kritik. Att jobba för två stycken på en fullproppad avdelning där allting är nytt verkar vara ett riktigt bra sätt att hålla nere både energiintaget och matkostnaderna...


Men bäst av allt...jag får göra det jag längtat efter i tio års tid. Jag behöver inte rapportera till någon handledare eller ta order och arbetsuppgifter av någon (annat än rondansvarig läkare, då) och jag har scrubs med passerkort. Ett kort där det finns en bild på mig där det står

"Malin, Leg Sjukgymnast"

Så matlådefix och lite kvällslektyr i form av "riktlinjer för postoperativ rehabilitering av diskbråcksop" innan jag ställer alarmet för ännu en dag.


Happy days!

Madman

Igår flydde jag fältet. Som inneboende är det trevligt med sällskap, men ibland behöver man nog ge varandra lite kvalitetstid och ensamhäng. Så jag cyklade iväg till Rasmyran mot kvällskvisten.

Under hela dagen bjöd Bodens kommun på härliga skiftningar i väderlek, minst sagt. Jag kom undan med endast lite duggregn mellan mina stadsbesök och träningspass, men ju närmare cykelturen som tiden gick desto ostadigare blev vädret.

Just som jag stod ombytt till cykelkläder fullkomligt öste regnet ner och det blåste så träden fick slagsida. Jag stod vid fönstret och spanade upp mot den blåsvarta himlen och väntade på uppehåll under en lång stund. Till slut var regnet borta, men molen tornade fortfarande upp sig och blåsten kändes allt annat än vårlik.

Men doften när jag cyklade iväg. Doften! Sådär friskt och härligt som det bara kan kännas efter ett sommarregn. Motvinden var inte nådig och flera gånger under färden var jag på väg ner i diket av sidovindarna. Och så kom regnet.

Och jag njöt. Jag bara skrattade som en dåre och log stort när det började bränna i benen av motståndet under pedalerna. Lite för att jag verkligen älskar att känna kroppens ansträngningar - från tidigare och nuvarande träning - men lika mycket för att jag var ensam ute. De människor som åkte förbi med svischande vindrutetorkare såg på mig som jag var galen.

Och det är jag nog. Motvind, plaskvåta vägar och vindpinade ben - nej, träningstightsen var inte vindtäta. Jag fick växla ner flera gånger för att ens ta mig framåt i de värsta kastbyarna och när jag susade genom vattenpölarna kände jag det kalla vattnet studsa upp mot mina bara ben.

Det första som mötte mig i hallen hos min vän var min strålande glada, genomblöta spegelbild i spegeln. Det nästa fina Erika redo med badlakan, en varm dusch och ett asgarv.

Inte riktigt klok. Kanske inte.
men lycklig.

Sommar i Boden!

På älskade Steppan!

Just innan jag skulle åka iväg för kvällsskiftet på Ica så ringde det i telefonen.
Sjukgymnastansvarig på Stepin i andra änden.

Så sommarjobbet är fixat, sjukgymnast på Stepin Boden. Nice!
Ett underbart tillfälle att både fräscha upp alla kunskaper, få hålla igång och komma vidare med sjukgymnastiken samt att skaffa mig de Arbetslivserfarenheter som alla arbetsgivare så hett eftersöker.

Nu ska jag bara ha någonstans att bo från 17e juni till augusti.
Petitesser...

Svettigt, jobbigt och alldeles, alldeles underbart!

Eftersom gårdagens träningspass inte riktigt blev som jag önskat, så sparade jag resterna till idag.

Alltså...två omgångar intervaller, en mitt på dagen tillsammans med det sista supersetet. Och en omgång - med fler intervaller - nu ikväll på Steppan. Underbart!

Det kändes verkligen i benen mot slutet. Precis sådär på gränsen att det skulle gå. När varenda por i hela kroppen bara skriker och skriker att jag ska sluta. Att kroppen behöver vila.

Men det var inte det den behövde. Den behövde slutföra de sista, skälvande av de 17 intervallerna. Och den gjorde det så bra. VI gjorde det så bra - jag och min älskade kropp!

Efter sådana drabbningar förstår jag att det finns sprayflaskor med descinfektionsmedel bredvid konditionsstationen...

Dropp, dropp....

Explosivt!

kvällens pass bjöd på stötpressar a´6 set - 6,5,4,6,5,4 och explosiva, stående hantelpressar. Jag langade upp 14-kiloshantlarna idag och trivdes riktigt bra med det!

Innan detta upplägg visste jag inte att man kunde bli så varm och svettig av styrketräning...men å andra sidan ser jag ju alltid ut att ha instruerat spinning efter ett ynka corepass, så...

Ikväll fick jag för första gången på länge akut kraftfall/blodsockerdipp mitt under skivstångscurlen. Kycklingfilén räckte visst inte riktigt hela vägen i mål.

Då är det riktigt bra att ha ett stående kreditkonto i repan, som snabbt fylldes på med en Celcius. Satan i gatan vad snabbt det gick innan energin var på topp igen! Och boosten höll i sig allt genom hela kvällen efter det.

Mina yogadeltagare stapplade tydligen ut ur salen och förbi repan på väg hem. Ett gott dagsverke, med andra ord :-)



Så efter perfekt core, perfekt styrke och alldeles underbar yoga bjuder (förhoppningsvis) kvällen på den bästa av underhållning.

Hockeyfinal mellan Sverige och Finland. Jag håller såklart stenhårt på hela det svenska laget, men några extra tummar för mina favoritpojkar från Skellefteå.

Kan inte hålla mig längre

Det skulle vara felfelfel av mig att inte skriva någonting här när jag gör sådana framsteg med min träning och trivs så otroligt bra med min planering, kostplan och instruktörsliv som jag gör nu.

Så nu är jag tillbaka.
Hej!

När drömmen blir sann

och nu gråter jag lite grann.

Om Håkan.

Ibland önskar jag att jag någongång skulle få uppleva en dålig konsert med Håkan. Så att mina intryck och omdömen blir lite mer nyanserade. För att på något sätt bli tagen på allvar. Som hur de personliga fördelarna i en jobbansökan blir mer trovärdiga ifall man även nämner saker som behöver utvecklas eller sådant som man inte är fullt så bra på. Och solen kan inte skina varje dag.

Det kommer ett skräckslaget ögonblick innan konserten startar. När jag tänker att bubblan kanske spricker ikväll. Om jag helt plötsligt skulle stå där längst fram och se hur allt jag byggt upp, allt jag tror på skulle rämna. Hur kejsaren helt plötsligt skulle stå där utan kläder.

Sedan kommer den andra känslan. När jag inser hur lyckligt lottad jag är att ha någonting som gör mig levande. Hur euforiskt känslorna drar tag i mig och knockar mig totalt. För att jag förstår vad som är meningen med musiken, hjärtat och livet. Att brinna.

Feber. Detta utslitna ord som så ofta sammankopplas med denna musik. Ifall jag kunde förklara hur ett 10-årigt feberrus känns. När jag gång på gång tror att benen ska vika sig under mig av avgrundsvrålet om hur man blivit sparkad runt några gånger eller hur det är helt omöjligt att köra bil till Jag vet vilken dy.


Hoppfullheten tänds. Och släcks. Omvartannat. Hur en trummande puls i 8 minuter sprider sig ut i varanda vrå av min kropp när discobollarna, febern, saxofonen och Björnulfsens vettlösa percussions ljuder. För att brutalt och hårt frysa till is sekunderna efteråt. Håkan-frossa.

De där jag kommer från. Mitt närmaste umgänge förstår på ett objektivt sätt var jag står (eller ligger knockad) av Håkans musik. Sådär så att det är lite gulligt, lätt besatt men ändå inte riktigt friskt. Ett lätt överseende med någon som en dag kommer att gå vidare och växa upp.

Men det är ju det jag gör. Jag växer upp med hjälp av Håkan. Musiken får mig att bli mer än jag var förut. Texterna gör mig större, varmare, bättre. Utan dem hade jag varit förlorad.




Och idag är jag något som mest kan lika bakfull. Urvriden, urlakad. Utmattad. Jag vill ligga raklång på golvet och kippa efter andan. Men mest av allt den känslan som Markus Larsson så fint, på pricken, beskrev efter spelningen på Scandinavium i höstas;

"Tio år som gått. Tio år som aldrig kommer tillbaka. Lyckan över att få ha varit med från början och den sorgliga insikten om att musik kanske aldrig kan betyda lika mycket och träffa lika hårt igen.

Inte ens Håkan Hellström själv."

nervpirr!

I skrivande stund har jag uppe cirkus 10 sidor samtidigt. En för webradion, en för Norrans direktrapportering, en Tweetdeck med mina personliga twitter, facebook och #saik #twittpuck-flöden.

På det spotify, sportbladet, hockeykanalen, hockeyexpressen och swehockey.se.

Vad gör man inte utan Canal+ mitt i slutspelet? =)

Fortsätter nervpirret efter matchen med dubbelavsnitt/säsongspremiär av The Event.

Håkan berättar sanningen

"Kring kvarteret där jag bor finns en gammal man som alltid går runt och släpar på en stor ryggsäck, full med en massa grejer. Det ser så tungt ut där han går och sliter. Och det verkar inte heller vara saker han använder. Utan gammal bråte, gammalt skräp fulla den där väskan. En gammal cykelslang som blivit lagad alldeles för många gånger. Rostiga järnrör och trasiga kläder. Och jag ville bara säga till honom att Släpp det där nu gubbe! Gå vidare utan dina tunga bördor. Men så kom jag på att jag ju gör likadant. Hur jag går och bär på gammalt - i huvudet. Hur jag ältar och drar, släpar runt på gammal bråte jag med. Så här kommer en kampsång. En tröstsång till oss alla som går runt och släpar på gammalt. I huvudet eller i ryggsäcken. En uppmaning att lämna allt skrot som du bär på. En uppmuntran för oss som aldrig slutar kämpa, fastän vi aldrig kommer mer än två steg från det där paradiset...

Du_ är_snart_där"

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
finns en stig för dig, fortsätt

och ingen uppmaning kunde någonsin vara så passande som den, just nu.

vi bara lallar runt på karl johan

vi bara lallar runt på karl johan för jag behövde komma loss
Här färgas molnen i skymning ganska ståtligt ner mot Grand
och det ser lite ut som den där natten när ladan brann, om du minns...


Nu är jag på plats i Norge, bland alla nationalistiska norgeströmningar, pizza-piroger, norska flaggor och trevligt VM-vimmel. Innan jag såg det själv igår kväll, kunde jag aldrig ana att uteserveringar i minusgrader skulle vara fullsatta i mars. Men VM, öl och filtar verkar hålla värmen uppe på gatorna. Otroligt trevlig stämning och massor med folk här!

Drøbak, där min syster jobbar och bor kan för övrigt likställas med ett enda långt benpass - med bra utsikt. Var man än står eller är på väg är det en backe. Uppför eller nedför. Det är trappor, stigar och smala gränder som alla lutar tvärt upp eller rakt ner. Nu med snö i varierande konsistens och mängd, förvandlas många av trapporna till rutchbanor för hala skor med ledstänger som enda livförsäkring. Det går i vart fall betydligt snabbare ned till sentrum än det är tillbaka upp till huset ( som för övrigt är en suterrängvilla med inte mindre än fem våningsplan).


Trots detta har jag såklart hunnit med ett gympass idag. På FRISK! Det gymmet min syster tränar på visade sig lyckligtvis vara en CMS-ansluten anläggning precis som Stepin, så med ett travelpasskort kunde jag, utan kostnad, träna tillsammans med henne. Inte ben dock...

FRISK! var ett väldigt litet gym med inpasseringskort och viss bemanning. Gymmet var uppdelat i flera mindre rum och just nu helt utan omklädningsrum då det är under ombyggnad. Det finns mest maskiner och rehabutrustning, med visst utrymme för fria vikter på begränsat utrymme. Det var en annorlunda upplevelse att flytta undan viktplattor, bosubollar och balansplattor för att komma åt och kunna använda smithmaskiner och dragapparater..Så litet, pratar vi alltså. Tre instruktörer, 9 pass i veckan.

De hälsade mig mycket välkommen att stanna lite längre än 4 dagar, haha...

Kvällen har spenderats med hembakt pizzamiddag framför VM-kveld med nidvisor om att klå svenskerne gul og blå varvat med plågsamma repriser från herrstafetten och dryga uttalanden från Gris-Petter. Det finns bra förlorare. Det finns bra vinnare. Sen finns Petter Northug.

Imorgon väntar stadstur i Oslo, finmiddag och bästa Håkan och Augustifamiljen.


Nu är det skymning här i Oslo vi ska ut och göra byn!
Ring om du vill, å hälsa de jag känner, håll blicken kvar i skyn....

Drøbak, benmusklernas bæste væn.

Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam

När turnépremiären skedde i Linköping kom Lars Winnerbäck på besök. Fullpott, med andra ord!


Nu på morgonen är det nästan bara det tomma kvar.
För om höjden var så hög blir fallet ner brutalt. Och än en gång försöker jag förklara det så få kan förstå. Vad Håkan och Augustifamiljen gör med mig.

Men orden är för små och känslan är för stor.

Det jag kan säga är att det såklart var värt 16 timmar på resande fot, varav 12 timmar på obekvämt, iskallt nattåg med sittplats och stelkrokig rygg. Det var värt vindpinad väntan på pendeltågsperrongen och snöslask i motvind på Linköpings gator.
Det var även värt spritpennenumret skrivet i handleden när garderobslapparna var slut, armbågarna i pannan under En vän med en bil och svettiga okända kroppar som pressades närmre och närmre för var minut som gick.


För när jag är Där, då spelar ingenting annat någon roll.
Jag glömmer bort hur jobbigt livet kan vara och bara ger hjärtat rakt ut(fastän det står att jag inte ska göra det på baksidan av min almanacka).

Under konserten blir det återigen som det alltid blir, men på ett nytt sätt varje gång. Hur jag återupplever det viktigaste genom hans låtar. Hur hela mitt liv, de avgörande ögonblicken passerar revy som Håkans musik. Från min tidiga ungdom vid bryggan nere vid älven. Det lyckoruset när jag var odödlig och veckan aldrig tog slut. På kvällen hade jag glömt bort allt jag saknat på dagen. Till natten då jag krossades till damm. Då jag visste att mörkret skulle döda mig om jag inte fick vara med honom då. För jag hade hoppats på något, hoppats på något.


Jag får tillbaka min odödlighet, den från 14- 15 år ni vet. Jag får tillbaka den första pojkvännen, jag får tillbaka den blinda tron på kärleken. Jag får lyckan serverad på silversked. Jag ramlar gatan ner och tänker på den roliga med otroligt idiotiska tid jag spenderat hos främlingar och hur många hjärtan jag krossat. Idioti och eufori i en salig blandning.

Först skratten. Sen de där tårarna...
För då, just när jag längtar som mest efter Du är snart där (men ändå inte vill höra den för det betyder att det snart är slut) kommer den.


Och jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än.

FÄRDIG!!!

Hej

Jag heter Malin och jag är sjukgymnast.

Jag kan inte förstå att det är sant. Att jag är där.
Och jag tror aldrig någonsin att jag kämpat så hårt, så länge för någonting förut.
Den här stoltheten går inte att beskriva i ord.

Sjukgymnast.
Nu börjar det.


/Äntligen på väg/
jag förlänger mina steg/
luften smakar som en jordgubbspaj/
en solig dag i maj/

Träden står i blom/
Marken täcks av jungfrudom/
och nu hänger det på varje kvist/
en solskensoptimist/


Äntligen på väg/
luften bor i mina steg/

...dagens fetaste komplimang

"tänk om vi hade haft ett helt lag med sådan fysik som du har.
Då hade vi manglat. För när andra lägger sig ner och kvider och ger upp...
Då gasar du, då lägger du in nästa växel.
Och så ler du samtidigt.

Men jag vet ju ingenting om din bolltalang..."



Nej. Som hintat, finns det en anledning till att det varken blev någon lagidrottare eller bollkontrollare av mig.


Jag är en kontrollmänniska med otroligt höga krav på mig själv - och säkert även min omgivning.
Mina resultat beror på mig själv, utan inblandning av något lag eller hookad klubba.
Jag är en produkt av tjurskalle, envishet, smärttålighet och endorfinutsöndring, rus och adrenalin.

Jag kör själv.