Asset!

Nu är det illa.

Efter första Pump-passet på över ett år (förrgår, så tvådagsvärken har satt in) i kombination med mitt livs hårdaste benpass vet jag var jag har bakdelen. Krampkänningar för varje steg. Nedfallning sista biten innan jag ska sätta mig. Brännande känsla i varje rörelse, varje moment. Och just nu känns det som jag sitter på ett gigantiskt blåmärke.


Och jag älskart!

precis lika mycket som vädret, laddar för 29 grader på fredag =)

Sovmorgon.

Jag vaknade till vid tio-tiden men kände att jag nog kunde vrida ur lite mer sömn.
Så min dag startar alltså 13.30 idag. Helt galet vad kroppen min behövde det!

Så här länge har jag inte sovit sedan mina tidiga tonår i kombination med nyår/midsommar/valborg osv.

Det satt visst fint med en röd dag denna vecka ändå!

Testosterongrottan

Jag brukar trivas väldigt bra på gymmet. mitt bland alla fria vikter, smitmaskiner och hantelställningar har jag hittat min fristad. Jag har en plan med min träning och jag är alltid där för min egen skull.

Men ikväll var det inte bra. Jag tog med mig bästaste Jennie för träning. Men vi flydde fältet, efter att ha försökt få access till de maskiner och vikter vi ville ha. Det gick riktigt bra i början, med personbästa på smala bänkpressen och riktigt fin kontakt i bicepsövningarna.


Sedan fullkomligt exploderade det. Varenda kvadratcentimeter upptogs av något testosteronstinnt, uppumpat och inoljat. Vi var kanske 5-6 tjejer inne i lokalerna och 500 killar. Och de flesta hörde till den värsta typen. Där det enda som spelar någon roll är hur något ser ut i spegeln eller hur mycket det låter när man släpper ner de största hantlarna i golvet.

Jag kände mig som en köttbit.

Och det tog bort glädjen över de tidigare träningsresultaten,
de jag gjort för min egen skull.
Inte för att någon spännis i gymmet skulle nicka åt mitt håll och viska något till sin kompis.

Usch! Nya tag imorgon.
Dagtid då.

fettchock!

utan att gå in på närmare detaljerad information har jag haft problem med min mage säkert de senaste tio åren. Stress, prestationsångest, duktigflicka-syndromet säger läkarna. Kanske allergi, kanske inte. Problem säger jag. Stort problem.

Så istället för att återigen prova nya mediciner (den senaste fungerar inte särskilt bra den heller, tyvärr) så provar jag nu på en extrem. Jag skippar stärkelsen. No carbs-sättet.
LCHF, för den som vill kalla det för det. LCHFHP kallar jag den. Mycket protein, bra grönsaker, huvudsakligen bra fetter och minimalt med kolhydrater.

På något sätt känns det bra att lämna hela den här inbillade fettfobin ett tag, men på ett sätt känns det otroligt märkligt. Lite som att lämna alla principer om "du är vad du äter" och totalt hänge sig åt de måttliga mängderna men strunta i måttan och gasa på.

Hursom. Creme fraiche är bra grejer. Cocos likaså.
Och jag är mätt på ett sätt som jag inte kommer ihåg när jag var sist.
Aldrig hungrig, nästan.

Nu återstår bara eldprovet...att se efter om kroppen fungerar med beta-oxidation och proteinsyntes under BodyAttacken. Spännande!

frukost?

bara ben!

Det var länge sedan jag fick ihop ett finfint höftdominant pass.


Före sjukdomen, minsann.



Döm då om min förvåning när jag lyckades höja i sittande hamstringscurlen!
Och detta hade kanske inte varit något speciellt om jag använde den som "normala" människor, men eftersom jag nuförtiden mest har specialvarianter med toppkontraktioner, kluserset eller 2/1 - kontraktioner - känner jag mig otroligt nöjd.

Och mör.


Det blir otroligt tydligt hur viktigt det är med mat DIREKT efter benpassen - på ett helt annat sätt än när jag tränar någon del av överkroppen.

Idag blev det ännu mer mysimys/darrkänsla i kroppen, eftersom jag tränat mitt horisontaldominantspass innan pilatesen och sedan avslutade med brännande bakside lår-träning.



Jag letar ord och fomuleringar.
Meningar för att kunna förklara.

Men antingen förstår ni hur underbart det är att få sådan kontakt och göra sådana framsteg med styrketräningen som jag gör nu. Eller så gör ni det inte.

Jag är en nörd.
En träningsnörd. En muskeltönt. En sucker för muskelkontakt.


Och jag älskar det!

När lungorna skriker

Jag stoppade in en morgonlöpning innan jag åkte till skolan idag.
och morgon var det verkligen - bussen jag skulle passa avgår 07.13 så det var inte särskilt mycket att fundera på ifall jag skulle hinna.

Det var någon liten minusgrad och ett tunt, tunt lager snö på marken. Gatubelysningen var fortfarande igång och de enda människor jag såg till var några frusna stackare som satt och huttrade inne i en av busskurerna jag passerade.


Jag kunde känna benen sedan gårdagens Attack, benhinnorna protesterade lite just i starten och den underbart spruckna blåsan mitt under hålfoten gnagde sådär skönt innan jag fått upp farten.


Men sedan var det bara perfekt. varvade 20/40 s intervallöpningar och fick till riktigt bra tryck, fart och puls i min ensamhet. Det finns många typer av intervaller jag gillar, men just de intensiva, rejäla rycken är nog de som jag gillar allra mest.

När jag springer på min maxfart och känner hur hela kroppen arbetar för att föra mig framåt. Och lungorna bara skriker i sin kamp att dra in lite_mera_ luft.


Många människor pratar sig varma om känslan i duschen efter träningen. Om hur bra allting känns då. När nöjdheten sprider sig genom kroppen och tröttheten finns överallt.

Jag gillar såklart även den stunden (även om jag ofta klockar mig själv för att klara av proceduren snabbare och snabbare varje gång..)

Men jag tror nog att jag gillar själva träningen mer. Under tiden, när endorfinerna och adrenalinet bara sprutar.

När lungorna skriker.

om att gå ner i brygga

Jag bryter ner mig själv nu. Muskelfiber för muskelfiber.
All inriktad styrketräning jag ägnat mig åt de senaste veckorna kommer snart vara tillbaka på ruta ett.

För att jag tror att jag är lite friskare och håller ett "litet pass".
Och så kan jag inte riktigt styrsla mig alternativt blir tvungen att fixa/visa/delta lite mer än jag tänkt.

Dagen efter är jag mer sjuk igen.
Efter att ha gjort samma sak i 3 omgångar nu måste jag dra i nödbromsen och sjukskriva mig från allt vad träning heter. Hate it!


idag har jag lämnat in en rapport, imorgon ska en till lämnas in och en föreläsning hållas.
Så det jag behöver mest, en sovmorgon, finns inte i närmaste framtiden tyvärr.


och.
ingen release på BodyAttacken.
ingen Core.


inga träningsendorfiner på ett tag alltså.
Inaktivitet är inte min grej.

mig äger ingen!

sa kroppen och struntade i mina bestämmelser och deadlines.

Jag var på skolan igår, skrev klart en rapport och kom en bra bit på den andra. Men febern kom smygande, halsontet likaså. De små försöken till träning gjorde nog egentligen ingen skillnad, då intensitetsnivån aldrig översteg vanlig promenad. Typ.

(jag vet, självbedrägeri...)

Så nu får jag säga nej till veckans 4e pass, och förhoppningsvis tillfriskna till det 5e.

Efter skolan imorgon åker vi till mina föräldrar. Jag lägger nu mitt hopp till mamma; mammor ska fixa sådana sjukdomar som alvedon och näsdroppar inte klarar.

Och min syster kommer hem från Norge på blixtvisit. Som jag saknat henne!

Om inte sådant får mig att friskna till, så vet jag inte.


















dagens sjuk-outfit. Gillar kombon yogaswingbyxa/raggsockor...

Deadline.

Riktiga förkylningar är inte att leka med.

Jag har en nu - eller jag har bestämt mig för att jag haft en nyss. Näsan är igenmurad, jag andas med halva i taget (beroende på vilken sida jag legat på, såklart) och har nyst så många gånger att jag har träningsvärk i bröstmusklerna och den intercostala muskulaturen. Som tur är har halsontet gått över och jag har ingen hosta.


MEN.

Jag och hunden har legat i soffan i två dagar nu. Även om det kan vara trevligt att hänga med Bondi-snubbarna och gamla Bevvan-avsnitt så funkar det inte i längden.


På onsdag ska två stycken rapporter in. En i Idrottsmedicinskursen och en i OMT-kursen. Samma dag ska jag och några till i klassen hålla peer-learning lektion, dvs en kort föreläsning för de övriga i kursen.

På onsdag har jag även 2 stycken releaser, BodyAttack och Core. Tyvärr har jag ännu inte kunnat köra igenom attacken en endaste gång praktiskt, utan bara genom att kolla dvdn och koreografihäftet.
Coren hann jag en gång på genomgången innan sjukdomen bröt ut.


Så nu kan jag inte vara sjuk längre. Morgonpromenad avklarades idag, helt svettig, matt och trött nu efteråt, men den friska luften satte ändå fart på kroppen och förhoppningsvis har jag snutit ut alla bakterier innan dagen är slut.

Jag och näsdropparna lever i ett intimt förhållande just nu!



Förhoppningsvis blir en rapport klar idag, cirkus 10 artiklar lästa och näsan frisk.
Jag vet att allting brukar ordna sig i slutänden på något märkligt sätt, men det går inte att komma ifrån att jag känner mig aningen stressad just nu.

Kroppen, samarbeta!!!

Fantastiskt. Eller så inte...

Jag har äntligen fått mina inlägg. De ortopediska, specialtillverkade inläggen. Det är såklart en ovan känsla att gå i dem och fötterna känns lite ömma.

Men det känns rätt. Jag märker hur det längsgående fotvalet får det stöd det behöver, hur uppbyggnaden under det tvärgående valvet understödjer foten i alla lägen och hur gjutningen kring mina valgiserade stortåleder motverkar felställningen. Hela foten blir justerad när hälen vinklas rätt, det märks fantastisk skillnad på hälsenans biomekanik och allting är underbart, Hallelujah!

Men. Foten hamnar på ett annat ställe i skon, hälkappan träffar hälen på ett lite annorlunda vis. Alltså - nära skavsår av löparskorna from hell. Skorna är så vridstyva, så perfekt på millimetern i storlek att själva "ingångsprocessen" ännu inte är överstökad.

Morgonlöpningen var perfekt och underbar till en början, fasansfull mot slutet och iskall sista biten - då jag helt sonika tog av mig skorna och vandrade hem i strumplästen. I vredesmod, ska väl tilläggas. Gah! Fotjävlar!



Jag måste bli lite mera hårdhudad, tror jag...

Vilat mig i form!/ Träna, äta, VILA

Idag var första dagen sedan i torsdags(kräkdagen) som jag var på gymmet. Jag skulle säkert ha kunnat starta upp tidigare, men vilan som jag nu åstadkommit gjorde mig bara mer taggad och laddad inför kvällen.


Åstadkommen vila

För min vila är åstadkommen, verkligen. Det pratas så mycket om den heliga triangeln Äta Träna Vila, men alltför lite tid ägnas åt den så viktiga vilan. I vanliga fall kämpar jag mig till en dags vila för att jag vet att jag måste - och då innehåller den ändå någon hundpromenad.

Det är så galet det där - vissa människor kämpar för att träna en dag i veckan, och jag måste förmå mig att vila en gång var sjunde dag...


Och resultatet då?

Passet gick underbart bra, och kändes roligt hela vägen. Inte så att det brukar vara tråkigt, men någon gång under passet - kring låt 7-8 brukar ändå dendär kräktrötta känslan infinna sig, när roligheten består i att överleva snarare än att skutta, hoppa och springa för att det är kul.
Idag blev det aldrig så. Vattenpauserna kom när deltagarna visade att de behövde dem, inte när jag kände att jag behövde dem. Idag kunde jag ha kört vidare utan, hela vägen hem.



Malin och överträningen

Jag har varit farligt nära överträning nu ett tag. Tröttheten har aldrig riktigt lagt sig, och träningsvärken har inte varit av denna världen. Symtomen kan vara väldigt diffusa, men bara känslan av att "det är något som inte stämmer" brukar räcka för mig som trillat ned i "Cronic fatigue-träsket" några gånger för mycket.
Det är lätt att bli fartblind när allting flyter på. Eller som i mitt fall - när känningar av en skada/inflammation är det ständigt närvarande - blir resten av kroppens signaler sekundära. Som när du har ont i huvudet och sparkar stortån i en kant, blir bara stortån öm till slut.

Cronic fatigue - den katabola processen

När träningen består av för hårda, för ensidiga eller för täta pass hamnar kroppen i obalans, och istället för att bygga upp muskler och uthållighet börjar kroppen bryta ner sig själv. Det är inte kvantiteten som ger resultaten, utan variation och vila. För trots att vi sällan tänker på det, är det i kompensationsfasen, vilan alltså, som vi bygger våra muskler.

Överträning kan drabba både nybörjare och mer erfarna. Alla har vi väl känt av när vi byter träningsprogram eller nyss kommit igång med en träningsform. Huvudet vill oftast mer än vad kroppen klarar av, vi kämpar på, och den där snuskiga träningsvärken kommer som ett brev på posten.

Själv har jag mina största erfarenheter från överträning lite längre fram i processen, när jag varit sjukdomsfri under längre tid och bara ökat och ökat min träningsdos. För att det är så roligt. För att jag älskar att utmana mig själv. För att jag blivit fartblind och inte längre reagerat på om det är normalt att träna 20 pass i veckan...


Varningsklockor

Kroppen ger oss hela tiden signaler och det är viktigt att lära sig tyda just sin egen kropp och ta varningarna på allvar. Du har ju bara en kropp!

- sämre prestationer, långsammare tider, lättare vikter osv
- mer infektionskänslig - konstanta förkylningar, allergier
- känner sig aldrig utvilad, trötthet som inte ger med sig
- förändrad(ökad) vilopuls
- huvudvärk, muskelvärk, ledvärk
- nedstämdhet, motgångskänslig
- viktförändringar, ofta nedåt

Lösningen då?

våga vila!

Och variera din träning - upplägg, övningar, omgivning, ordning, intensitet - Allt!

Periodisera din träning. Om du aldrig provat periodisera din träning så kan det vara dags för det. Läs på om uppbyggnadsfas, grundträning, kompensation och superkompensation. Många aha-upplevelser väntar.








"Det spelar ingen roll hur snabbt du springer om du springer åt fel håll"

När kroppen vinner

Jag vet inte om det var för att jag ätit för nära inpå, eller om min kropp bara tog till det kraftigaste den vet för att få mig att stanna upp. Den satte ner foten. Drog i handbromsen.

BodyAttacken var i maffigaste laget. Och jag gjorde verkligen mitt bästa, jag laddade upp mig som en dåre, tog i allt jag hade och lite till. För att vi var få i salen och jag ändå ville ge dem den där totala träningsupplevelsen. För att det mesta kändes okej.

För att ett massivt adrenalinpåslag dränker smärtsignaler.

De sista två låtarna var jag ändå tvungen att bita ihop ordentligt för att utföra hoppen som de skulle vara och visade de "hopplösa" varianterna mer noggrant än vanligtvis.

Men vi tog oss i mål. Även denna vecka.


Och jag gick ner till omklädningsrummet, bytte om till yogakläderna, la mig ner på golvet så att rummet skulle sluta snurra. Så att de svarta prickarna skulle försvinna från synfältet. Försökte svälja ner det där illamåendet och andades med djupa andetag.

Sen sprang jag raka vägen in på toaletten.


Det blev ingen yoga. Det blev likblek Malin med rougeröda kinder som ställde in passet och fick åka hem i underbara Lottas bil.

Och resten av kvällen spenderades på golvet i badrummet.




Proviva Blåbär idag, tillsammans med ryggläge i soffan.

Det kommer dröja tills jag äter röd paprika och quinoa igen.

Dessa fötter!

Idag har jag varit på Boten för att få domen över mina fötter och påbörja gjutning av anpassade inlägg för just mina fötter. Undersökningen av fötterna/gångcykeln gick till precis som vi alltid gjort på skolan men med lite annan infallsvinkel.

Ortopedtekniker och sjukgymnaster har som förmodat lite olika syn på det här med stöttning kontra träning av fötter. Bägge delar är bra, bägge delar fungerar - särskilt i kombination med varandra, vilket vissa yrkesutövare/läkarstofiler har problem med.

Jag har i alla fall inte bara benhinneinflammation utan även överansträngning/inflammation i en del av de små musklerna i underbenen som verkar på foten bla Fibularis Tertius och Plantaris på grund av att jag alltid går och spänner upp foten för att undvika min överpronation. Spännande!

Hursom har mina fötter blivit avgipsade och nu väntar jag på att mina egna, speciellt anpassade inlägg ska tillverkas så jag kan prova ut dem på riktigt nästa måndag.

Ben- och fotsmärtor, vik hädan!


Tvättar bort gipsresterna från mina stackars fötter

Anatomibilden kommer förresten från getbodysmart.com, en väldigt bra och användbar sida för den som är intresserad av hur kroppen fungerar alternativt behöver plugga inför tenta ;P

Hypermobilitet: del I

Lite då och då framöver kommer jag att skriva och berätta lite grann om en diagnos och tankesätt som ligger mig extra varmt om hjärtat och lederna.

Min diagnos. Mitt tillstånd.
Vissa dagar är det ett tacksamt tillstånd som ger mig möjlighet att göra sådant jag annars inte borde klara av. Andra dagar är diagnosen ett gissel som ställer till det för mig.


Mobil = rörlig
Hypermobil = överrörlig


Hypermobilitet kan vara antingen ärftlig, oftast från mammas sida, eller förvärvad. "Repetitiv belastning i ytterläge" som det så fint kallas. Gymnaster, cirkusartister, kampsportare är alla hypermobila.

För precis som andra människor gillar vi att ägna oss åt saker som är roliga, saker som vi är bra på. Helt enkelt är hypermobila människor överrepresenterade inom idrotter och aktiviteter där god rörlighet premieras. Som yoga. Eller pilates, handboll, cheerleading och kickboxing.

Det dessa aktiviteter också har gemensamt är att en stor del av tiden ägnas åt just stretching och rörlighetsträning. Så vad som är hönan eller ägget i detta kan vara svårt att avgöra. Hamnar hypermobila människor inom yogan eller gör yogan människorna hypermobila?

Arv och miljö - vad är viktigare? Den ständigt pågående debatten såklart.



Men rent fysiskt då?

Enkelt förklarat:
Precis som namnet antyder har en hypermobil led ett större rörelseutslag än "genomsnittsleden". En person kan ha ökad rörlighet i en del leder och vanlig/nedsatt rörlighet i andra leder, men vanligast är när de flesta av kroppens leder är överrörliga (generell hypermobilitet).

Även om leden kan göra alla dessa extra rörelser och festliga partytrick, så är det inte alltid kroppen vill. Det rörelseomfång som normalt finns i en led är det biomekaniskt riktiga, den vidd som ger leden stöd och skydd och låter muskler och ligament arbeta i rätt läge och ergonomiskt bra position.

Detta leder då till(haha) att musklerna omkring leden kommer att hålla tillbaka rörelsen, dvs ha viss spänning kring leden. Receptorerna i lederna och musklerna kommer hela tiden att skicka signaler till hjärnan om "extra beredskap" i form av muskelspänning som förstärks och ökar i omfång med tid och antalet rörelser utanför den optimala rörelsebanan.


















hypermobil kastaxel


och DÄR har ni smärtsyndromet i hypermobiliteten.

Antiklimaximala blåsor!

Jag har skavsår. Brutala sådana efter morgonens promenadtest i nya skorna. Eftersom jag började jobba kl 7 imorse var inget apotek öppet, alltså - jobb i toffelsneakers. Alltså - jätteont i fötterna av obefintligt hålfotsstöd eller stötdämpning.

Jag får inte på mig några skor med hälkappa och kan då inte heller ha mitt BA-pass ikväll.

Och jag är så ledsen, så ledsen! Det är ju dessa kvällar + yogakvällarna som jag ser fram emot mest på hela veckan!

Som tur är kan jag i alla fall ha kvar kvällens andra pass, Pilates, som jag alltid leder barfota. Ikväll barfota med massor med tejp och compeed.

Apotekskvinnan såg helt chockad ut när hon förstod att jag tänkte ta på mig skor ikväll och avrådde mig med sådan där myndig skolfrökenröst att ens tänka tanken på att hoppa o c h springa med dem på.





Så nu försäker jag muntra upp mig med mina nya träningskläder från Röhnisch som får göra mig sällskap på styrketräning(i flipflops) och Pilates ikväll.

Kvällens facit

Mer Benhinna. Mindre Compartment.
Tyvärr. Inte att det inte är comp, men att den seglivade benhinneinflammationen inte vill ge med sig.

Det är fantastiskt vilken smärta man kan åsamka sig själv endast genom palpation på exakt rätt ställe.

Men vädret var underbart. 18 grader. Vindstilla. En sol som sakta gick ned. Och bara jag ute - inte en själ såg jag till under min kvällstur. Undrar så varför alla människor stänger in sig under den bästa tiden på året.

sju och en halv timme

Sju och en halv timme har jag varit i kassatjänst idag.

Och för att splitta uppmärksamheten till någonting annat, så har jag försökt uppfostra kunder idag. De flesta kunder som behöver uppfostran är, trots allt, norrmän. Man ska inte vara fördomsfull och alla är individer och man ska inte dra alla över en kam.

Men.

De måste bara ha ShopExpress-affärer i Norge. För de vet då rakt inte hur man beter sig i en kassakö.

De lägger och kastar varorna på varandra/i varandra och verkar tävla i vem i sällskapet som kan lasta upp flest antal varor på minsta möjliga ytan på kassabandet.

Varor på rad går snabbare, är trevligare, går inte sönder/faller i golvet/i papperskorgen/på mina fingrar och fram för allt så smärtar de inte min rygg och mina axlar lika mycket.

Dessa kunder ( en del svenskar inräknade med, ja) blir även helt förvånade när jag ber dem vända varorna rätt eller ställa dem efter varandra. Och damen som jag bad skulle ställa sig mitt emot mig idag istället för tre meter bort när hon skulle betala kunde då alls inte förstå att jag nog inte hade så långa armar....


Mitt förslag? Rabatt till de kunder som möjliggör ergonomiskt arbete i kassan. Ju fler rättvända varor desto högre rabatt. Eftersom information om kassörskornas ergonomi/fysik eller arbetssituation tydligen inte räcker för att framkalla denna välvilja.


De flesta av våra kunder sköter sig dock alldeles utmärkt och får allt beröm jag orkat ösa ur mig idag. Tyvärr är det så att smärtreceptorer, värk och krampkänningar tar bort rätt stora delar av mina vanliga glädjeyttringar eller min förmåga att fokusera på rätt saker.





Nacken, axlarna - ja hela kroppen är sjukskriven imorgon.
Och jag gav bort coren och gjorde mina yogaarmhävningar på knä ikväll.

Även jag kan lyssna på kroppen ibland.

Pain II

Jag har egentligen inga ord nu, inga som räcker till i alla fall.

Dagen började alldeles toppen med saftig träningsvärk i biceps, underarmar och rygg. Lång, snabb promenad med hunden. God frukost, fint väder.


12 timmar senare har jag avverkat tio(10!) timmar i kassan, musklerna är spända som fiolsträngar och alla rörelser - jag menar ALLA rörelser - framkallar smärta.

Det som ska föreställa m Trapezius, mm Rhomboideii, M Levator scapulae eller någon av cuffmusklerna är hårda som ben, krampar vid minsta rörelse och skickar ilningar både uppåt och nedåt när någonting snuddar vid dem.

Jag fick be om hjälp i omklädningsrummet för att byta om och har just landat hemma med Orudis på precis hela kroppen, flimmer för ögonen och tårar som då och då trillar ned längs kinderna.

Jag ska aldrig mer jobba tio timmar i sträck i kassan.
Men 7,5 st redan imorgon. Och dubbla pass på det.

Godnatt.

smärta.

Idag hade jag min första av fem dagar i kassan, och jag blev genast smärtsamt påmind om hur ergonomiskt oriktigt och vårdslöst kroppen behandlas i denna arbetsposition.


Det har säkert någonting att göra med att jag inte tränat styrketräning på fyra dagar nu - hypermobila ryggar och överrörliga leder mår inte alls bra av sådant uppehåll.

Och kroppen, så smärtsamt! Det knakade och small så fort jag rörde mig, kände hur armarna började domna bort och axlarna åkte upp till öronen. Till på köpet fick jag sitta extra länge "åt fel håll" dvs med höger sida mot kunden då både varor dras in och koderna knappas med höger arm samt att jag hann bli ordentligt hungrig innan jag fick gå hem.

Dålig kombination när det gäller Malin.
Sedan jag börjat utbilda mig inom anatomi/fysiologi/ergonomi har jag - lustigt nog - fått mer ont i olika lägen. Vissa människor påstår att det bara är inbillning och jag har minsann jobbat i kassan i 20 år och jag har inte det minsta ont i nacken ska du veta men jag tror att det beror på någonting helt annat.

Medvetenhet.

Jag tänker på hur jag sitter och står. Jag uppmärksammar när mina axlar och armar kommer i ytterlägen. Jag märker så väl hur många extra moment som krävs av mig som kassörska när kunderna lastar alla varor på varandra eller när de inte ställer sig mitt emot mig för att betala. Jag vet att det som smäller i min nacke och krasar i min rygg inte är naturligt vakuum som släpper. Det är förslitningar. Benpålagringar. Upphakningar. Smärtsensorer. Varningsklockor.

Och sådan vetskap bygger på stressen. Stress som är svår att påverka ökar smärtkänslighet och upplevelse av smärta. Smärta som aldrig släpper helt gör en person mer sårbar och känslig för yttre stressorer. Yttre stressorer bygger på den emotionella aspekten av smärtan och den blir svårare att hantera kunskapsmässigt. Härlig rundgång, inte sant?


När jag dessutom blir hungrig och behandlad som en mindre betydande/intelligent person av en del kunder är kombinationen verkligen svårslagen på minussidan .

En sådan dag hade jag idag.



Efter sådana dagar är det extra underbart att få spendera kvällen på gymmet, i gruppträningssalarna tillsammans med mina älskade kunder.

Smärtan som jag nu känner i triceps, ben och rumpa kan jag ta alla dagar i veckan
- och njuta av den.

Unika kroppar

Det har varit lata dagar nu. Dagar med sol, bad och sand.
Igår var jag helt ledig så då blev det mycket av den varan. Idag slutade jag vid lunchtid och fick halva dagen till bad i alla fall.








Jag gillar verkligen när det blir varmt och människorna slappnar av. Tycker det är förtröstansfullt att se vilken variation av kroppar det finns. Självklart kan jag förfasas av alltför rejäla magar och kraftiga lår. Vissa människor kan inte ha fått någon mat på hela fjolvintern och andra verkar ha tagit mer än sin ranson.

Men jag kan också fascineras av annat.
Som hur en del människor tränat sig till en fantastisk symmetri. Andra (läs hockeyspelare...) har fokuserat sig på bröst och armar och går omkring med fantastiskt utsträckta skuldermuskler.


Vart jag än vänder mig på stranden ser jag potentiella kunder/patienter. Med handen på hjärtat så önskar jag att detta är någonting som lättar av med tiden. Ibland är det ett roligt tidsfördriv att ligga och analysera gångcykler eller gissa var en person har ont. Andra stunder skulle det vara trevligt att kunna se de olika kroppsdelarna för vad de egentligen är; En människa på en badstrand.

Imorgon blir det jobb igen. Då kommer nästa yrkesskada: Analys av människor i livsmedelsbutik - studier i matvanor under sommarhalvåret.