När lungorna skriker

Jag stoppade in en morgonlöpning innan jag åkte till skolan idag.
och morgon var det verkligen - bussen jag skulle passa avgår 07.13 så det var inte särskilt mycket att fundera på ifall jag skulle hinna.

Det var någon liten minusgrad och ett tunt, tunt lager snö på marken. Gatubelysningen var fortfarande igång och de enda människor jag såg till var några frusna stackare som satt och huttrade inne i en av busskurerna jag passerade.


Jag kunde känna benen sedan gårdagens Attack, benhinnorna protesterade lite just i starten och den underbart spruckna blåsan mitt under hålfoten gnagde sådär skönt innan jag fått upp farten.


Men sedan var det bara perfekt. varvade 20/40 s intervallöpningar och fick till riktigt bra tryck, fart och puls i min ensamhet. Det finns många typer av intervaller jag gillar, men just de intensiva, rejäla rycken är nog de som jag gillar allra mest.

När jag springer på min maxfart och känner hur hela kroppen arbetar för att föra mig framåt. Och lungorna bara skriker i sin kamp att dra in lite_mera_ luft.


Många människor pratar sig varma om känslan i duschen efter träningen. Om hur bra allting känns då. När nöjdheten sprider sig genom kroppen och tröttheten finns överallt.

Jag gillar såklart även den stunden (även om jag ofta klockar mig själv för att klara av proceduren snabbare och snabbare varje gång..)

Men jag tror nog att jag gillar själva träningen mer. Under tiden, när endorfinerna och adrenalinet bara sprutar.

När lungorna skriker.