Ny kategori.

Det mesta jag skriver om här är glädje.
Min träningsglädje, mina passioner och mina uppsatta mål.

Den andra delen, sorgen, har inte haft så stor plats här och även om de tunga minnena tar stor plats så har de inte upptagit större del än att de glada alltid övervägt.


Men det som mer och mer går upp för mig är att det jag kallar sorg nog hellre skulle bytas ut mot det värsta ord jag vet. I min omgivning stämmer verkligen inte statistiken som säger att 3 av fyra överlever. Den verklighet jag känner visar på helt andra, skrämmande siffror.

9 av tio dör.


Nu har Cancern tagit min fina Magda.

Stänger

Jag tar en paus nu.

De tankar jag måste tänka och de saker jag måste göra passar sig inte på det här forumet.

Så, paus.

Om Håkan.

Ibland önskar jag att jag någongång skulle få uppleva en dålig konsert med Håkan. Så att mina intryck och omdömen blir lite mer nyanserade. För att på något sätt bli tagen på allvar. Som hur de personliga fördelarna i en jobbansökan blir mer trovärdiga ifall man även nämner saker som behöver utvecklas eller sådant som man inte är fullt så bra på. Och solen kan inte skina varje dag.

Det kommer ett skräckslaget ögonblick innan konserten startar. När jag tänker att bubblan kanske spricker ikväll. Om jag helt plötsligt skulle stå där längst fram och se hur allt jag byggt upp, allt jag tror på skulle rämna. Hur kejsaren helt plötsligt skulle stå där utan kläder.

Sedan kommer den andra känslan. När jag inser hur lyckligt lottad jag är att ha någonting som gör mig levande. Hur euforiskt känslorna drar tag i mig och knockar mig totalt. För att jag förstår vad som är meningen med musiken, hjärtat och livet. Att brinna.

Feber. Detta utslitna ord som så ofta sammankopplas med denna musik. Ifall jag kunde förklara hur ett 10-årigt feberrus känns. När jag gång på gång tror att benen ska vika sig under mig av avgrundsvrålet om hur man blivit sparkad runt några gånger eller hur det är helt omöjligt att köra bil till Jag vet vilken dy.


Hoppfullheten tänds. Och släcks. Omvartannat. Hur en trummande puls i 8 minuter sprider sig ut i varanda vrå av min kropp när discobollarna, febern, saxofonen och Björnulfsens vettlösa percussions ljuder. För att brutalt och hårt frysa till is sekunderna efteråt. Håkan-frossa.

De där jag kommer från. Mitt närmaste umgänge förstår på ett objektivt sätt var jag står (eller ligger knockad) av Håkans musik. Sådär så att det är lite gulligt, lätt besatt men ändå inte riktigt friskt. Ett lätt överseende med någon som en dag kommer att gå vidare och växa upp.

Men det är ju det jag gör. Jag växer upp med hjälp av Håkan. Musiken får mig att bli mer än jag var förut. Texterna gör mig större, varmare, bättre. Utan dem hade jag varit förlorad.




Och idag är jag något som mest kan lika bakfull. Urvriden, urlakad. Utmattad. Jag vill ligga raklång på golvet och kippa efter andan. Men mest av allt den känslan som Markus Larsson så fint, på pricken, beskrev efter spelningen på Scandinavium i höstas;

"Tio år som gått. Tio år som aldrig kommer tillbaka. Lyckan över att få ha varit med från början och den sorgliga insikten om att musik kanske aldrig kan betyda lika mycket och träffa lika hårt igen.

Inte ens Håkan Hellström själv."

Waking up

It's a new dawn
it's a new day
it's a new life


Men jag kan inte påstå att det känns särskilt good. Inte än i alla fall.
Det som har ändrats är så stort, så omvälvande. Men ändå märks det ingenting på ytan.

Det är sant som de sägs

Idag är första dagen på resten av ditt liv.

Vissa stunder känns det spännande, stimulerande, nyfiket.
Andra stunder är det bara kaos.


Tålamod har aldrig varit min starka sida, och att inte riktigt ha kontrollen över hela situationen eller kunna göra upp en långsiktig plan stör mig.

Kaos.

jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår

hjärter dams sista sång

där elljusspåren ledde hem till middagstid
där allting var modernt runt sjuttiosju
där låghusen slutade och skogarna tog vid
där bodde jag, där bodde du
där bodde jag och du

inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt
men det skälvde när du rörde vid mig
du var sjutton jag var sexton och jag skolkade från allt
jag ville bara vara med dig
jag ville bara vara med dig

nu får jag höra att du lever då och då ifrån en vän
det verkar dom som att allting är okej
jag undrar om du nångång är tillbaks dit igen
och kanske undrar över mig
du kanske undrar över mig

där låghusen slutade och skogarna tog vid
där allt var tyst och stilla som på kort
där nätterna viskade om ett sporrande liv
och när ingenting var gjort
då när ingenting var gjort

det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig
allt är så förgängligt allting kan briserna snart
men du är oförstörd för mig
du är oförstörd för mig

men tiden har sin rätt att förändras där den går
och den är hos dig nu, hos dig och din vän
jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen
aldrig älska dig igen

men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig

men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du

älskade älskade du

min sorg

Idag handlar inte min blogg om min träning
Inte om min glädje heller.


Den handlar om min sorg.


För sorg är det enda som finns kvar nu, såhär dagen efter.
Jag har egentligen inga ord, luften har gått ur.

Jag vet inte heller om jag har några tårar kvar, det förbrukades så många igår kväll.


Jag vet bara att jag inte längre kommer berätta med stolthet i rösten att jag är svensk.
Stolthet för att Sverige är ett bra land med sunda värderingar som inte sjunkit så lågt som Danmark eller Frankrike när det handlar om allas lika värde och rättighet.


Jag har anat vindarna, för jag har stått i snålblåsten.
Vi protesterade allt vi kunde och nazisterna försvann från våra gator.
Vi talade i radion och skrev debattartiklar.
Vi rev ner alla lappar och klistermärken och satte upp våra egna.

Nu är klisterlapparna tillbaka.
Illamåendet likaså.

Det var inte det här landet jag ville ha.

En sådan dag

So far away from where you are
These miles have torn us world's apart
And I miss you
Yeah, I miss you

So far away from where you are
I'm standing underneath the stars
And I wish you were here

I miss the years that were erased
I miss the way the sunshine would light up your face
I miss all the little things
I never thought that they'd mean everything to me

Yeah I miss you
And I wish you were here

I feel the beating of your heart
I see the shadows of your face
Just know that wherever you are
Yeah, I miss you
And I wish you were here

I miss the years that were erased
I miss the way the sunshine would light up your face
I miss all the little things
I never thought that they'd mean everything to me

Yeah, I miss you
And I wish you were here

So far away from where you are
These miles have torn us world's apart
And I miss you
Yeah, I miss you
And I wish you were here

- From where you are, Lifehouse

Erik.

Det är inte Erik som ligger där i jorden, det är bara skalet han hade när han var här.
Stenen som markerar ut var kistan ligger är inte heller den det som behövs för att minnas honom.

Att lägga blommor på graven och vara ensam ett tag är en symbol för min saknad, men det säger ingenting om alla stunder vi delat innan. För nu är kyrkogården och gravstenen den platsen vi har.

Det finns minnen överallt. Hela staden som skriker ditt namn, varje kraftledning som tornar upp sig. Älvsbrinken. Willysparkeringen. Sportaffären. Men jag kan inte gärna lägga blommor på varje plats.



Någon sparkade på stenen. Bar iväg med den bort från platsen vi har. Och jag vill så gärna förstå. Men vad svaret än är, så finns det nog inte i min värld.



De sparkade på Erik. Inte på honom, inte på riktigt.
Men de sparkade på symbolen för mitt tomrum.
Det enda som finns kvar.

min bästaste bästaste vän

har slutat sina dagar, 12 år blev hennes livsfacit. Hälften av mitt liv.

Och fastän jag försökt förbereda mig på att dagen skulle komma så är det inte enklare för det.

Det är som att någon tagit bort ett ben eller en arm utan någonting annat att stödja mig på

Min klippa är borta

älskade Majken 19/9 1998 - 8/5 2010

Memory Lane

hemma på min gata i stan
där var allting så bra

alla sätt att lösa problemen på var de mest förnuftiga
och skulle det ältas, vändas och vridas så var det med vapendragarna på varsin madrass mitt i natten.

Trillingarna med silverörhängen
och varandra i bakfickan

och vi pratar ofta om den tiden
när allt började
om nyårsaftonen och CK-luncherna när vi pressade in oss i supertighta jeans och låtsades som att vi inget märkte

För bordet där borta i hörnet ignorerades så hårt
att vi lika gärna kunde ha suttit och stirrat rakt på det

The boys are back in town

och alla dessa tidiga mornar på hemgång i obekväma skor och bara fötter,
SunTan-incidenter och regniga Waynesbesök

På den tiden när ett namn kunde ge äckelrysningar
och ett annat orsaka tunghäfta

för vi vispade igång smeten och förbörjade
och pratade om stadens stoltheter som vad de verkligen var




Emmalainen! Fridalainen!
det är nästan löjligt hur jag saknar er ibland

återigen, Perspektiv

det är ett ständigt återkommande tema. Och det händer ALLTID mitt under tentaperioderna. Så att tentorna inte spelar sådan faslig roll, mister sitt värde. För ingenting i mitt liv kommer någonsin att vara värre än den jävla cancern. Som tar och tar. Urskiljningslöst. Meningslöst. Kallhjärtat.

Nu har Gustav gett sig av.

*

jag kan sitta flera timmar
jag kan gå igenom allt
det var slut för länge sedan
men du är överallt

- Melissa Horn, Jag ska sakna dig imorgon


mer regel än undantag nu faktiskt, när saker hopar sig
när människor dör och överlever, skakar om, dyker upp
Och Jag Får Inte Riktigt Någon Ordning,
Jag Fattar Ingenting

Det är inte roligt längre

Jag får liksom ingen ordning, finner inga ord.
Jag förstår inte att det är så orättvist. Känner mig bara tom, så tom.

Alla ska få börja skolan.
Och baka pepparkakor till jul, inte sista veckan i oktober för att hinna med.

Visst är det orättvist och ingen har väl någonsin förtjänat en dödsdom, hur skötsam eller rebellisk man än må vara.


Alla annonser om sjukdomsbekämpning och vädjan om bidrag till fonder pratar nuförtiden om att TRE av FYRA överlever cancer. Ju mer jag ser mig omkring förstår jag att det är sanning det som sägs om statistik och förbannad lögn.

I min närmaste omgivning kommer statistiken med helt andra siffror

7 av 8 dör.

Det går inte att sätta ord på vad denna vedervärdiga diagnos gjort med min omgivning. Hur ett ord, en diagnos kan lamslå hela byar, släkter och bekantskapskretser. När marken bara rämnar och ilskan, maktlösheten inte har någonstans att ta vägen.

Nu är det lilla Saga som slutat sina dagar. 6 år gammal. Lilla Saga som suttit i sin mammas famn i tre dygn och kämpat för sitt liv. Kämpat som en dåre när cellgifter och operationer slutits ut en efter annan.

Vår lilla Saga.
Jag finner inga ord.

All the lonely people

where do they all come from?

Många av mina arbetsuppgifter är väldigt tacksamma. Resultaten kommer bara flygande emot en och tacksamheten vet sig knappt några gränser även för minsta lilla. Sjukgymnastik i all ära, men det är Det Andra som människorna är svältfödda på.


Ofta blir insatserna mer som en ursäkt och anledning än själva ändamålet i sig.



Jag tänker på patienten som utför alla rörelser och moment sengångaraktigt när jag kommer in - bara för att hon ska få sällskap under längre tid.

Eller den gamle mannen som nog egentligen är "medicinskt färdigbehandlad" men mörkar sina resultat för övriga personalen i hopp om att få stanna längre. För även om rummet är kalt och inte utrustat med den trevligaste utsikten - så finns det människor runt omkring. Att dessa människor får betalt för att ta hand om honom och fråga hur han mår verkar vara av mindre betydelse. Det kala rummet på avdelningen är hans trygghet.



Mest berörd blir jag nog ändå av de svängar vi gör uppe på IVA. Vid vissa sängar finns det folk hela tiden. Anhöriga som sitter intill och stryker över handryggen, mumlande tysta hälsningar och bara väntar. Väntar på att deras människa ska vakna upp, att livet ska gå tillbaka till det normala. Väntar.


Kontrasten är då stor några sängar längre bort i korridoren. Personen ligger där utblottad, naken bland alla slangar och maskiner. Kontrollen är stenhård över andningsfrekvens, hjärtrytm, saturation. Men där slutar det. Personalen vet ibland knappt vad patienten heter. För ingen har anmält henne saknad. Ingen orolig dotter eller sömndrucken nyfiken granne. Stolarna står staplade på varandra längs efter väggen för ingen kommer sitta i dem eller hålla hennes hand.

Verkligheten griper verkligen tag i mig då. Så olika vi har det och så tur jag har och kan vi inte stanna lite längre. Jag skulle så gärna vilja vara där när hon vaknar.

För ingen vill vakna ensam.

Han fattas mig

o som han fattas mig!


Svårt att förstå, men nu i dagarna är det trots allt ett år sedan.
De säger att tiden läker alla sår, att vi blir rikare av våra erfarenheter, starkare av våra förluster och växer med våra uppgifter.

Men jag vet inte jag


just idag känner jag mig fattigare än någonsin