Erik.

Det är inte Erik som ligger där i jorden, det är bara skalet han hade när han var här.
Stenen som markerar ut var kistan ligger är inte heller den det som behövs för att minnas honom.

Att lägga blommor på graven och vara ensam ett tag är en symbol för min saknad, men det säger ingenting om alla stunder vi delat innan. För nu är kyrkogården och gravstenen den platsen vi har.

Det finns minnen överallt. Hela staden som skriker ditt namn, varje kraftledning som tornar upp sig. Älvsbrinken. Willysparkeringen. Sportaffären. Men jag kan inte gärna lägga blommor på varje plats.



Någon sparkade på stenen. Bar iväg med den bort från platsen vi har. Och jag vill så gärna förstå. Men vad svaret än är, så finns det nog inte i min värld.



De sparkade på Erik. Inte på honom, inte på riktigt.
Men de sparkade på symbolen för mitt tomrum.
Det enda som finns kvar.