efter jobb.
Nu sitter jag och sliter mitt hår på jakt efter det perfekta formuleringarna. Drömjobbet har pockat på min uppmärksamhet och nu behöver jag alltså bara håva in vinsten.
Det vill säga skriva en bra ansökan.
Men det känns ungefär som att rita av en skinkmacka när man är väldigt hungrig eller att försöka säga någonting smart, sött och originellt till den personen man är kär i.
SÅ mycket vill jag ha detta jobbet.
Och just därför står det helt stilla.
Nåväl, jobbar på ett första utkast för att skicka iväg på korrläsning till bästa Fanber.
En bit på väg...
släng ner nyckeln min fina/
och ta mig av den här jävla gatan/
har stått i regnet så länge/
att jag börjat krympa/
- Håkan såklart, vem annars?
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
fredag, maj 20
söndag, mars 20
Om Håkan.
Ibland önskar jag att jag någongång skulle få uppleva en dålig konsert med Håkan. Så att mina intryck och omdömen blir lite mer nyanserade. För att på något sätt bli tagen på allvar. Som hur de personliga fördelarna i en jobbansökan blir mer trovärdiga ifall man även nämner saker som behöver utvecklas eller sådant som man inte är fullt så bra på. Och solen kan inte skina varje dag.
Det kommer ett skräckslaget ögonblick innan konserten startar. När jag tänker att bubblan kanske spricker ikväll. Om jag helt plötsligt skulle stå där längst fram och se hur allt jag byggt upp, allt jag tror på skulle rämna. Hur kejsaren helt plötsligt skulle stå där utan kläder.
Sedan kommer den andra känslan. När jag inser hur lyckligt lottad jag är att ha någonting som gör mig levande. Hur euforiskt känslorna drar tag i mig och knockar mig totalt. För att jag förstår vad som är meningen med musiken, hjärtat och livet. Att brinna.
Feber. Detta utslitna ord som så ofta sammankopplas med denna musik. Ifall jag kunde förklara hur ett 10-årigt feberrus känns. När jag gång på gång tror att benen ska vika sig under mig av avgrundsvrålet om hur man blivit sparkad runt några gånger eller hur det är helt omöjligt att köra bil till Jag vet vilken dy.
Hoppfullheten tänds. Och släcks. Omvartannat. Hur en trummande puls i 8 minuter sprider sig ut i varanda vrå av min kropp när discobollarna, febern, saxofonen och Björnulfsens vettlösa percussions ljuder. För att brutalt och hårt frysa till is sekunderna efteråt. Håkan-frossa.
De där jag kommer från. Mitt närmaste umgänge förstår på ett objektivt sätt var jag står (eller ligger knockad) av Håkans musik. Sådär så att det är lite gulligt, lätt besatt men ändå inte riktigt friskt. Ett lätt överseende med någon som en dag kommer att gå vidare och växa upp.
Men det är ju det jag gör. Jag växer upp med hjälp av Håkan. Musiken får mig att bli mer än jag var förut. Texterna gör mig större, varmare, bättre. Utan dem hade jag varit förlorad.
Och idag är jag något som mest kan lika bakfull. Urvriden, urlakad. Utmattad. Jag vill ligga raklång på golvet och kippa efter andan. Men mest av allt den känslan som Markus Larsson så fint, på pricken, beskrev efter spelningen på Scandinavium i höstas;
"Tio år som gått. Tio år som aldrig kommer tillbaka. Lyckan över att få ha varit med från början och den sorgliga insikten om att musik kanske aldrig kan betyda lika mycket och träffa lika hårt igen.
Inte ens Håkan Hellström själv."
lördag, mars 19
Bara dårar rusar in
Så är det äntligen dags - och vilken inramning sen!
Ikväll är det Minus30-festival i Luleå. Jag och Cathrin inleder det hela budget-style med mat hemma och buss till Kulturens Hus. Men det finns nog få saker som är så underskattade som att få sätta sig i något varmt efter en helkväll med musik, trötta fötter och ren skär glädje.
Sedan minns jag inte när - förutom dygnetruntbussarna i Oslo - som jag åkte med nattbussen sist. Aldrig här i Luleå, och säkert tio år sedan jag sprang runt i Skellefteå om nätterna.
Håkan såklart. Säkert! strax före det. Och nya bekantskaper i form av Gabriel Lidman och Malin Brudell. Skulle gärna klämma in lite April Divine, Looptroop och Automatic Thrills, men rent logistiskt får jag se hur jag styr upp det faktum att flera band spelar samtidigt...
Och om dårarna...det finns plats för 1000 personer i stora salen där Håkan och Säkert! spelar. Det har sålts 1500 biljetter. Alltså planering, tålamod och lite tur för att kamma hem bästa platserna!
De osignade banden finns tyvärr inte på Spotify, men lite grann i alla fall
måndag, mars 14
Musiktipset
inte i P3, utan här =)
Ikväll lyssnar jag på MGMT (management) och trivs väldigt bra med det. Självklart varvas det med gamla favoriter, men kolla och lyssna gärna in The Youth, Time to pretend, Kids och Brian Eno.
Spotify
bilden från whoismgmt.com/us, omslaget till debutalbumet Oracular Spectacular.
måndag, mars 7
Håkan berättar sanningen
"Kring kvarteret där jag bor finns en gammal man som alltid går runt och släpar på en stor ryggsäck, full med en massa grejer. Det ser så tungt ut där han går och sliter. Och det verkar inte heller vara saker han använder. Utan gammal bråte, gammalt skräp fulla den där väskan. En gammal cykelslang som blivit lagad alldeles för många gånger. Rostiga järnrör och trasiga kläder. Och jag ville bara säga till honom att Släpp det där nu gubbe! Gå vidare utan dina tunga bördor. Men så kom jag på att jag ju gör likadant. Hur jag går och bär på gammalt - i huvudet. Hur jag ältar och drar, släpar runt på gammal bråte jag med. Så här kommer en kampsång. En tröstsång till oss alla som går runt och släpar på gammalt. I huvudet eller i ryggsäcken. En uppmaning att lämna allt skrot som du bär på. En uppmuntran för oss som aldrig slutar kämpa, fastän vi aldrig kommer mer än två steg från det där paradiset...
Du_ är_snart_där"
Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
finns en stig för dig, fortsätt
och ingen uppmaning kunde någonsin vara så passande som den, just nu.
Du_ är_snart_där"
Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
finns en stig för dig, fortsätt
och ingen uppmaning kunde någonsin vara så passande som den, just nu.fredag, mars 4
vi bara lallar runt på karl johan
vi bara lallar runt på karl johan för jag behövde komma loss
Här färgas molnen i skymning ganska ståtligt ner mot Grand
och det ser lite ut som den där natten när ladan brann, om du minns...
Nu är jag på plats i Norge, bland alla nationalistiska norgeströmningar, pizza-piroger, norska flaggor och trevligt VM-vimmel. Innan jag såg det själv igår kväll, kunde jag aldrig ana att uteserveringar i minusgrader skulle vara fullsatta i mars. Men VM, öl och filtar verkar hålla värmen uppe på gatorna. Otroligt trevlig stämning och massor med folk här!
Drøbak, där min syster jobbar och bor kan för övrigt likställas med ett enda långt benpass - med bra utsikt. Var man än står eller är på väg är det en backe. Uppför eller nedför. Det är trappor, stigar och smala gränder som alla lutar tvärt upp eller rakt ner. Nu med snö i varierande konsistens och mängd, förvandlas många av trapporna till rutchbanor för hala skor med ledstänger som enda livförsäkring. Det går i vart fall betydligt snabbare ned till sentrum än det är tillbaka upp till huset ( som för övrigt är en suterrängvilla med inte mindre än fem våningsplan).
Trots detta har jag såklart hunnit med ett gympass idag. På FRISK! Det gymmet min syster tränar på visade sig lyckligtvis vara en CMS-ansluten anläggning precis som Stepin, så med ett travelpasskort kunde jag, utan kostnad, träna tillsammans med henne. Inte ben dock...
FRISK! var ett väldigt litet gym med inpasseringskort och viss bemanning. Gymmet var uppdelat i flera mindre rum och just nu helt utan omklädningsrum då det är under ombyggnad. Det finns mest maskiner och rehabutrustning, med visst utrymme för fria vikter på begränsat utrymme. Det var en annorlunda upplevelse att flytta undan viktplattor, bosubollar och balansplattor för att komma åt och kunna använda smithmaskiner och dragapparater..Så litet, pratar vi alltså. Tre instruktörer, 9 pass i veckan.
De hälsade mig mycket välkommen att stanna lite längre än 4 dagar, haha...
Kvällen har spenderats med hembakt pizzamiddag framför VM-kveld med nidvisor om att klå svenskerne gul og blå varvat med plågsamma repriser från herrstafetten och dryga uttalanden från Gris-Petter. Det finns bra förlorare. Det finns bra vinnare. Sen finns Petter Northug.
Imorgon väntar stadstur i Oslo, finmiddag och bästa Håkan och Augustifamiljen.
Nu är det skymning här i Oslo vi ska ut och göra byn!
Ring om du vill, å hälsa de jag känner, håll blicken kvar i skyn....
Drøbak, benmusklernas bæste væn.
Här färgas molnen i skymning ganska ståtligt ner mot Grand
och det ser lite ut som den där natten när ladan brann, om du minns...
Nu är jag på plats i Norge, bland alla nationalistiska norgeströmningar, pizza-piroger, norska flaggor och trevligt VM-vimmel. Innan jag såg det själv igår kväll, kunde jag aldrig ana att uteserveringar i minusgrader skulle vara fullsatta i mars. Men VM, öl och filtar verkar hålla värmen uppe på gatorna. Otroligt trevlig stämning och massor med folk här!
Drøbak, där min syster jobbar och bor kan för övrigt likställas med ett enda långt benpass - med bra utsikt. Var man än står eller är på väg är det en backe. Uppför eller nedför. Det är trappor, stigar och smala gränder som alla lutar tvärt upp eller rakt ner. Nu med snö i varierande konsistens och mängd, förvandlas många av trapporna till rutchbanor för hala skor med ledstänger som enda livförsäkring. Det går i vart fall betydligt snabbare ned till sentrum än det är tillbaka upp till huset ( som för övrigt är en suterrängvilla med inte mindre än fem våningsplan).
Trots detta har jag såklart hunnit med ett gympass idag. På FRISK! Det gymmet min syster tränar på visade sig lyckligtvis vara en CMS-ansluten anläggning precis som Stepin, så med ett travelpasskort kunde jag, utan kostnad, träna tillsammans med henne. Inte ben dock...
FRISK! var ett väldigt litet gym med inpasseringskort och viss bemanning. Gymmet var uppdelat i flera mindre rum och just nu helt utan omklädningsrum då det är under ombyggnad. Det finns mest maskiner och rehabutrustning, med visst utrymme för fria vikter på begränsat utrymme. Det var en annorlunda upplevelse att flytta undan viktplattor, bosubollar och balansplattor för att komma åt och kunna använda smithmaskiner och dragapparater..Så litet, pratar vi alltså. Tre instruktörer, 9 pass i veckan.
De hälsade mig mycket välkommen att stanna lite längre än 4 dagar, haha...
Kvällen har spenderats med hembakt pizzamiddag framför VM-kveld med nidvisor om att klå svenskerne gul og blå varvat med plågsamma repriser från herrstafetten och dryga uttalanden från Gris-Petter. Det finns bra förlorare. Det finns bra vinnare. Sen finns Petter Northug.
Imorgon väntar stadstur i Oslo, finmiddag och bästa Håkan och Augustifamiljen.
Nu är det skymning här i Oslo vi ska ut och göra byn!
Ring om du vill, å hälsa de jag känner, håll blicken kvar i skyn....
Drøbak, benmusklernas bæste væn.
torsdag, februari 24
jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
hjärter dams sista sång
där elljusspåren ledde hem till middagstid
där allting var modernt runt sjuttiosju
där låghusen slutade och skogarna tog vid
där bodde jag, där bodde du
där bodde jag och du
inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt
men det skälvde när du rörde vid mig
du var sjutton jag var sexton och jag skolkade från allt
jag ville bara vara med dig
jag ville bara vara med dig
nu får jag höra att du lever då och då ifrån en vän
det verkar dom som att allting är okej
jag undrar om du nångång är tillbaks dit igen
och kanske undrar över mig
du kanske undrar över mig
där låghusen slutade och skogarna tog vid
där allt var tyst och stilla som på kort
där nätterna viskade om ett sporrande liv
och när ingenting var gjort
då när ingenting var gjort
det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig
allt är så förgängligt allting kan briserna snart
men du är oförstörd för mig
du är oförstörd för mig
men tiden har sin rätt att förändras där den går
och den är hos dig nu, hos dig och din vän
jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen
aldrig älska dig igen
men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig
men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du
där allting var modernt runt sjuttiosju
där låghusen slutade och skogarna tog vid
där bodde jag, där bodde du
där bodde jag och du
inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt
men det skälvde när du rörde vid mig
du var sjutton jag var sexton och jag skolkade från allt
jag ville bara vara med dig
jag ville bara vara med dig
nu får jag höra att du lever då och då ifrån en vän
det verkar dom som att allting är okej
jag undrar om du nångång är tillbaks dit igen
och kanske undrar över mig
du kanske undrar över mig
där låghusen slutade och skogarna tog vid
där allt var tyst och stilla som på kort
där nätterna viskade om ett sporrande liv
och när ingenting var gjort
då när ingenting var gjort
det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig
allt är så förgängligt allting kan briserna snart
men du är oförstörd för mig
du är oförstörd för mig
men tiden har sin rätt att förändras där den går
och den är hos dig nu, hos dig och din vän
jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen
aldrig älska dig igen
men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig
men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du
älskade älskade du
tisdag, februari 22
What's the point?
Jag åkte på vik till Corepasset ikväll.
Bra att få träna lite extra på koreografin när det dröjer till på söndag för nästa tillfälle. Och det lönade sig verkligen, de få missar som jag gjorde i söndags var helt bortblåsta nu!
Däremot så slog mig ironin ikväll. Det är på något vis lite lustigt att stå längst fram på podiet och mana på 35 deltagare i tåstående planka och höra Johnossi sjunga What's the point of doing anything.... i bakgrunden.
men då tänker jag att jag använder det som omvänd psykologi, för fortsättningen är ju ändå
" if you'll never notice I would sit and wait for you"
Och det är ju lite det som är grejen. Inte you som i någon utomstående, utan you som i dig själv. För att du gör det för din egen skull, att du gör det ordentligt och på det bästa sätt du kan.
Bra att få träna lite extra på koreografin när det dröjer till på söndag för nästa tillfälle. Och det lönade sig verkligen, de få missar som jag gjorde i söndags var helt bortblåsta nu!
Däremot så slog mig ironin ikväll. Det är på något vis lite lustigt att stå längst fram på podiet och mana på 35 deltagare i tåstående planka och höra Johnossi sjunga What's the point of doing anything.... i bakgrunden.
men då tänker jag att jag använder det som omvänd psykologi, för fortsättningen är ju ändå
" if you'll never notice I would sit and wait for you"
Och det är ju lite det som är grejen. Inte you som i någon utomstående, utan you som i dig själv. För att du gör det för din egen skull, att du gör det ordentligt och på det bästa sätt du kan.
måndag, februari 21
Dagens skiva!
gör stenplagiat av Dagens skiva och rekommenderar Andreas Mattssons nya, "Kick Death's Ass". Ni vet, Popsicle-Andreas/Sweet Chariot-Andreas/ Vanessa and the O's-Andreas/Piteå-Andreas. Det dröjde ett tag, men ni vet hur man säger; den som väntar på något gott osv
Lyssna här
Lyssna här
söndag, februari 20
Som motvikt till kvällens...
En del musik tränar jag till. Men det betyder inte att jag skulle lyssna på den någon annan tid eller någon annanstans. Och jag vill absolut inte ha den ringandes i öronen när jag ska gå och sova.
Annan musik lever jag till.
Daniel Gilbert - Maelstrom.
Bra där!
Om att jobba bäst under press
De senaste dagarna har jag börjat komma tillbaka till min tidigare effektivitet och produktionsnivå. Det känns tryggt och bra, som att komma hem ungefär. Det här iskalla vädret har säkert spelat in i ineffektiviteten. Som att all rörelse stagnerar, helt enligt naturvetenskapens mönster. Och som tur är håller temperaturen på att normalisera sig, bara sexton minusgrader idag. Det blir bra med lite värme, måste nämligen hålla uppe ångan nu ett tag...
ikväll har jag premiär för nya Core-koreografin.
Något som jag tränat på kanske tre gånger.
imorgon ska jag träna lite extra Attack-teknik,
då detta passet måste filmas antingen denna vecka eller veckan därpå.
på tisdag, onsdag och torsdag blir det farmakologiplugg så att ögonen blöder.
Detta med distanskurser är likt vanliga kurser på så sätt att de har fasta inlämningsdatum, rapporter och prov som ska göras. Även om jag som student inte varit lika disciplinerad som om jag läst en reguljärkurs...
På torsdag ska jag massera fram till 16 då jag åker till Skellefteå med laget för "bortamatch".
Det är klart det är en bortamatch för laget, men det kommer onekligen att kännas lite märkligt att komma till Eddahallen som gäst och motståndare. Särskilt som jag känner en del spelare i Skellefteås lag.
Efter matchen kommer jag att stanna kvar i Skellefteå och hälsa på vänner och familj.
Och ja, om en vecka ska hela farmakologirapporten och alla testerna vara inlämnade.
Går vi längre fram i tiden, till torsdagen efter det, är det dags att åka till Norge och hälsa på allrakärastesyster.
Men, en sak i taget. Nya coren blir riktigt bra, jobbig och NY framförallt. Den tidigare koreografin blev en riktig långkörare, så det sitter fint med ny musik och andra varianter på rörelser.
ikväll har jag premiär för nya Core-koreografin.
Något som jag tränat på kanske tre gånger.
imorgon ska jag träna lite extra Attack-teknik,
då detta passet måste filmas antingen denna vecka eller veckan därpå.
på tisdag, onsdag och torsdag blir det farmakologiplugg så att ögonen blöder.
Detta med distanskurser är likt vanliga kurser på så sätt att de har fasta inlämningsdatum, rapporter och prov som ska göras. Även om jag som student inte varit lika disciplinerad som om jag läst en reguljärkurs...
På torsdag ska jag massera fram till 16 då jag åker till Skellefteå med laget för "bortamatch".
Det är klart det är en bortamatch för laget, men det kommer onekligen att kännas lite märkligt att komma till Eddahallen som gäst och motståndare. Särskilt som jag känner en del spelare i Skellefteås lag.
Efter matchen kommer jag att stanna kvar i Skellefteå och hälsa på vänner och familj.
Och ja, om en vecka ska hela farmakologirapporten och alla testerna vara inlämnade.
Går vi längre fram i tiden, till torsdagen efter det, är det dags att åka till Norge och hälsa på allrakärastesyster.
Men, en sak i taget. Nya coren blir riktigt bra, jobbig och NY framförallt. Den tidigare koreografin blev en riktig långkörare, så det sitter fint med ny musik och andra varianter på rörelser.
Låtlista Core februari 2011
1. Pink - Please don't leave me this way
2. Rhianna - Only girl (in the world)
3. September - Mikrofonkåt
4. Robyn - Hang with me
5. Chamillionare - Good morning
6. Johnossi - What's the point
7. Mohombi - Bumpy ride
8. Rasmus Seebach - Engel
1. Pink - Please don't leave me this way
2. Rhianna - Only girl (in the world)
3. September - Mikrofonkåt
4. Robyn - Hang with me
5. Chamillionare - Good morning
6. Johnossi - What's the point
7. Mohombi - Bumpy ride
8. Rasmus Seebach - Engel
tisdag, februari 15
I en annan del av Malin
Det är inte mycket träning att tala om nu, sjuk och allt.
Jag skulle kunna skylla på SJ, med försenat tåg, ömsom kokheta element, ömsom iskallt drag från fönstren - och att släppa ned fötterna under säteshöjd var inte att tala om. Burr!!
Men mest tror jag att det berodde på att jag äntligen slappnade av. Under hela resan skrapade jag inte ihop mer än ett ynka träningspass. Spännande, må jag säga. Urbota dåligt säger träningsnarkomanen inom mig. Ganska skönt som omväxling, säger andra delar av mig.
Resan gav mig tid till mig själv, tid till min musik, mina böcker och mina tankar.
Självklart gav den tid till fina Sara när jag väl var på plats. En av de där människorna som jag vill ringa till när jag är 89 och höra hur hon har det. En av de som jag saknar så att det gör ont ibland.
Fina Sara som förstod att det finaste jag kunde få på min födelsedag var en konsertbiljett till Håkans turnépremiär. Tack!
Stockholmsdagen innan hemresan gav ytterligare glädjeämnen i form av skivbläddring på Bengans. Så underskattat det blivit med riktiga skivor, sorterade i otaliga kategorier. Sådär så att jag hittar sådant jag nästan glömt att jag letat efter. Musik som bara skriker och lockar fram den där halvsovande musiklyssnade estetaren i mig. Hon som hade skivlyssningskvällar med musikarna på gymnasiet och hängde på jazzcaféer på Mullberget.
Jag kunde inte hålla mig till sittande på tåget, utan slet fram konvoluten till de nya skivorna i väntan på maten på centralstationen.
Magic.
Att öppna en skiva för första gången. Doften, känslan. Pirret i magen av längtan för att trycka på play. Jag kände mig sådär härligt nördig när pulsen gick upp av insidan på New African Sports soul cafe no 1 och High violet.
Och när jag så fick sitta på tåget, panga in skivan. Så var jag rätt nöjd att jag redan satt ned. Även om jag missade "stappla baklänges-momentet" jag alltid har i ny musik. Skulle sett lite dumt ut bland alla dessa människor.
Bra var det, hursom.
Så nu ger jag musiknörden i mig fullt spelrum medan träningsnörden återhämtar sig.
Konstigt att jag alltid nördar in, grottar ner i det mesta jag gör...
Benganskvittot då...
Daniel Gilbert - African Sports Soul Café no 1
The National - High Violet
Anna Ternheim - Somebody Outside
Lars Winnerbäck - Rusningstrafik
Säkert! - Facit
Madelene Jaensson - Madelen Jaenson
Jag skulle kunna skylla på SJ, med försenat tåg, ömsom kokheta element, ömsom iskallt drag från fönstren - och att släppa ned fötterna under säteshöjd var inte att tala om. Burr!!
Men mest tror jag att det berodde på att jag äntligen slappnade av. Under hela resan skrapade jag inte ihop mer än ett ynka träningspass. Spännande, må jag säga. Urbota dåligt säger träningsnarkomanen inom mig. Ganska skönt som omväxling, säger andra delar av mig.
Resan gav mig tid till mig själv, tid till min musik, mina böcker och mina tankar.
Självklart gav den tid till fina Sara när jag väl var på plats. En av de där människorna som jag vill ringa till när jag är 89 och höra hur hon har det. En av de som jag saknar så att det gör ont ibland.
Fina Sara som förstod att det finaste jag kunde få på min födelsedag var en konsertbiljett till Håkans turnépremiär. Tack!
Stockholmsdagen innan hemresan gav ytterligare glädjeämnen i form av skivbläddring på Bengans. Så underskattat det blivit med riktiga skivor, sorterade i otaliga kategorier. Sådär så att jag hittar sådant jag nästan glömt att jag letat efter. Musik som bara skriker och lockar fram den där halvsovande musiklyssnade estetaren i mig. Hon som hade skivlyssningskvällar med musikarna på gymnasiet och hängde på jazzcaféer på Mullberget.
Jag kunde inte hålla mig till sittande på tåget, utan slet fram konvoluten till de nya skivorna i väntan på maten på centralstationen.
Magic.
Att öppna en skiva för första gången. Doften, känslan. Pirret i magen av längtan för att trycka på play. Jag kände mig sådär härligt nördig när pulsen gick upp av insidan på New African Sports soul cafe no 1 och High violet.
Och när jag så fick sitta på tåget, panga in skivan. Så var jag rätt nöjd att jag redan satt ned. Även om jag missade "stappla baklänges-momentet" jag alltid har i ny musik. Skulle sett lite dumt ut bland alla dessa människor.
Bra var det, hursom.
Så nu ger jag musiknörden i mig fullt spelrum medan träningsnörden återhämtar sig.
Konstigt att jag alltid nördar in, grottar ner i det mesta jag gör...
Benganskvittot då...
Daniel Gilbert - African Sports Soul Café no 1
The National - High Violet
Anna Ternheim - Somebody Outside
Lars Winnerbäck - Rusningstrafik
Säkert! - Facit
Madelene Jaensson - Madelen Jaenson
fredag, februari 11
Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam
När turnépremiären skedde i Linköping kom Lars Winnerbäck på besök. Fullpott, med andra ord!
Nu på morgonen är det nästan bara det tomma kvar.
För om höjden var så hög blir fallet ner brutalt. Och än en gång försöker jag förklara det så få kan förstå. Vad Håkan och Augustifamiljen gör med mig.
Men orden är för små och känslan är för stor.
Det jag kan säga är att det såklart var värt 16 timmar på resande fot, varav 12 timmar på obekvämt, iskallt nattåg med sittplats och stelkrokig rygg. Det var värt vindpinad väntan på pendeltågsperrongen och snöslask i motvind på Linköpings gator.
Det var även värt spritpennenumret skrivet i handleden när garderobslapparna var slut, armbågarna i pannan under En vän med en bil och svettiga okända kroppar som pressades närmre och närmre för var minut som gick.
För när jag är Där, då spelar ingenting annat någon roll.
Jag glömmer bort hur jobbigt livet kan vara och bara ger hjärtat rakt ut(fastän det står att jag inte ska göra det på baksidan av min almanacka).
Under konserten blir det återigen som det alltid blir, men på ett nytt sätt varje gång. Hur jag återupplever det viktigaste genom hans låtar. Hur hela mitt liv, de avgörande ögonblicken passerar revy som Håkans musik. Från min tidiga ungdom vid bryggan nere vid älven. Det lyckoruset när jag var odödlig och veckan aldrig tog slut. På kvällen hade jag glömt bort allt jag saknat på dagen. Till natten då jag krossades till damm. Då jag visste att mörkret skulle döda mig om jag inte fick vara med honom då. För jag hade hoppats på något, hoppats på något.
Jag får tillbaka min odödlighet, den från 14- 15 år ni vet. Jag får tillbaka den första pojkvännen, jag får tillbaka den blinda tron på kärleken. Jag får lyckan serverad på silversked. Jag ramlar gatan ner och tänker på den roliga med otroligt idiotiska tid jag spenderat hos främlingar och hur många hjärtan jag krossat. Idioti och eufori i en salig blandning.
Först skratten. Sen de där tårarna...
För då, just när jag längtar som mest efter Du är snart där (men ändå inte vill höra den för det betyder att det snart är slut) kommer den.
Och jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än.
söndag, november 21
The damned city lights
Det blev sent igår.
Hela dagen spenderades på borta-turné med kära innebandylaget. Bussturen ner till Umeå var både effektiv och trevlig - Funktionellt anatomiplugg kombinerat med helgsurr tillsammans med spelare och ledare.
Däremot kändes det otroligt märkligt och väldigt sorgligt att kära Skellefteå degraderades till ett bensinstationsstopp på söder med toapaus, bensträck och kaffeinköp. Det var nog första gången i mitt liv som Skellefteå inte var ett mål i sig, utan bara någonting som passerades.
Jag fick betrakta Skellefteå ur ett annat, mer likgiltigt perspektiv. Jag ville rycka alla i ärmarna när bussen körde uppför Solbacken och prata om det där suget i magen jag känner varje gång jag är på väg HEM. Och sedan ville jag berätta och peka på alla minnen, alla historier och alla de pinsamheter och omkring-drällningar jag och mina vänner sysslat med under åren som gått.
Men det skulle inte tjäna något till.
För Skellefteå blir aldrig deras stad.
Matchen var tät och spännande. Hårda smällar, tuffa tag. så jag hade det jag gjorde. Det blev lite extra dramatik när en av våra backar åkte på en riktig mangling och blev liggande ihopvikt över sargen. Efter snabb undersökning visade det sig vara mer skräck och rädsla än dödshotande nervpåverkan, men tyvärr var det färdigspelat för henne denna match.
Efter matchen fick jag höra från flera håll att de kände en enorm trygghet i att jag fanns där när det inträffade, så även om jag helst inte vill behövas under matcherna känns det ändå bra att få bidra med någonting.
Hemvägen bestod i extrasväng för att hämta upp hockeygrabbar med havererad buss. Tjejerna i laget beklagade sig högljutt över att behöva dela buss med ovårdade puckförare, men när killarna väl fanns på bussen hade vi allihopa ovanligt trevligt i den välpackade (väldoftande, enligt hockeykillarna) bussen på väg hem i natten.
Idag lyssnar vi på Daniel "Hurricane" Gilbert och koreograferar ny pilateskorre inför passet ikväll.
Vissa jobbar bäst under press, särskilt självförvållad.
(Jag lämnade ett meddelande på Gymmets hemsida tidigare i veckan om att jag hade ny koreografi till passet ikväll. Det är en überbra strategi för att skrida till verket. Tävlingsmänniska som jag är, blir det inte lika mycket sport om jag har koreografin spikad i alltför god tid. Så nu, ca 3 timmar innan borde jag nog sätta fart.)
Hela dagen spenderades på borta-turné med kära innebandylaget. Bussturen ner till Umeå var både effektiv och trevlig - Funktionellt anatomiplugg kombinerat med helgsurr tillsammans med spelare och ledare.
Däremot kändes det otroligt märkligt och väldigt sorgligt att kära Skellefteå degraderades till ett bensinstationsstopp på söder med toapaus, bensträck och kaffeinköp. Det var nog första gången i mitt liv som Skellefteå inte var ett mål i sig, utan bara någonting som passerades.
Jag fick betrakta Skellefteå ur ett annat, mer likgiltigt perspektiv. Jag ville rycka alla i ärmarna när bussen körde uppför Solbacken och prata om det där suget i magen jag känner varje gång jag är på väg HEM. Och sedan ville jag berätta och peka på alla minnen, alla historier och alla de pinsamheter och omkring-drällningar jag och mina vänner sysslat med under åren som gått.
Men det skulle inte tjäna något till.
För Skellefteå blir aldrig deras stad.
Matchen var tät och spännande. Hårda smällar, tuffa tag. så jag hade det jag gjorde. Det blev lite extra dramatik när en av våra backar åkte på en riktig mangling och blev liggande ihopvikt över sargen. Efter snabb undersökning visade det sig vara mer skräck och rädsla än dödshotande nervpåverkan, men tyvärr var det färdigspelat för henne denna match.
Efter matchen fick jag höra från flera håll att de kände en enorm trygghet i att jag fanns där när det inträffade, så även om jag helst inte vill behövas under matcherna känns det ändå bra att få bidra med någonting.
Hemvägen bestod i extrasväng för att hämta upp hockeygrabbar med havererad buss. Tjejerna i laget beklagade sig högljutt över att behöva dela buss med ovårdade puckförare, men när killarna väl fanns på bussen hade vi allihopa ovanligt trevligt i den välpackade (väldoftande, enligt hockeykillarna) bussen på väg hem i natten.
Idag lyssnar vi på Daniel "Hurricane" Gilbert och koreograferar ny pilateskorre inför passet ikväll.
Vissa jobbar bäst under press, särskilt självförvållad.
(Jag lämnade ett meddelande på Gymmets hemsida tidigare i veckan om att jag hade ny koreografi till passet ikväll. Det är en überbra strategi för att skrida till verket. Tävlingsmänniska som jag är, blir det inte lika mycket sport om jag har koreografin spikad i alltför god tid. Så nu, ca 3 timmar innan borde jag nog sätta fart.)
måndag, november 15
Nu kan jag dö lycklig.
Fem stjärnor är inte nog.
Det finns inga tidningsrecensioner i världen som kan göra kvällen på Hovet rättvisa. Det nya albumet heter 2 steg från Paradise. Det kunde inte vara mer rätt. Men det kunde inte heller vara så fel.
När jag stod där på Hovet tillsammans med 9303 andra lyckliga människor var jag inte 2 steg ifrån - jag var i Paradise.
Det var över två år sedan jag såg Håkan sist - även då tillsammans med min syster. Håkan har blivit vår speciella, gemensamma nämnare. Inte så att vi inte har någonting annat gemensamt, men när det gäller känsla, musik, gåshud och Håkan står vi enade mot världen.
Favoritlåtarna kan såklart skilja sig åt, men känslorna är lika starka.
Och det är något verkligt magiskt och speciellt att helt plötsligt befinna sig någonstans där 9000 människor tycker precis som du - att Håkan Hellströms musik är det vackraste som finns. Inte vacker på så vis som en musikalröst eller en skolad solist.
Men på det där andra sättet. Så som ingen logik eller matematisk formel någonsin kan förklara. Musik med inlevelse och själ. Sådana toner som genar förbi förnuftet och bara attackerar rakt in i hjärtat.
Gång
på gång
på gång.
Jag kan inte räkna antalet konserter jag varit på.
Inte heller antalet gånger jag lyssnat på någon av hans låtar.
Men på något vis så kommer jag ändå ihåg dem allihopa. För varje gång har de tagit mig vidare.
Och jag vet också att antingen så förstår man eller så gör man det inte. Det som är säkert är väl ändå att han lämnar ingen oberörd. Antingen så hatar man eller älskar man honom.
Jag har aldrig behövt fundera på vilket.
släng ner nyckeln min finaoch avslutningen var magisk. Ingen - inte publiken, inte Håkan, inte bandet - ville gå hem.
och få mig av den här jävla gatan
har stått i regnet så länge att jag börjat krympa
att drunkna är inte så illa
om det får en att drömma och hoppas på
att en seglande båt ska komma
och vi går ut och brinner upp i natten
och skyller allting på våra fyllehuven
undanflykter och självanklagan
jag ser domen i dina ögon
jag ser domen i dina ögon
du kanske kommer förstå
Vi två, 17 år.
onsdag, oktober 27
Den som väntar på något gott
för jag har samma gåshud som för tio år sedan
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga kvar
För jag tror
när vi går genom tiden
att allt det bästa
inte hänt än
13 november 19.30.
Då.
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga kvar
För jag tror
när vi går genom tiden
att allt det bästa
inte hänt än
13 november 19.30.
Då.
söndag, oktober 10
This is....
My hometown!
Det första målet i varje hemmamatch firas med Wannadies This Is My Hometown
och varje gång det händer håller jag med.
Hur länge jag än har varit borta från Skellefteå och hur många år som än går.
Tigerränderna går aldrig ur.
För du kan ta Malin från Skellefteå men du kan aldrig ta
Skellefteå - eller AIK - ur Malin. Det är sanning.
Sådär att jag får gåshud över hela kroppen och hjärtat bultar så jag tror det är på väg att hoppa ut ur min bröstkorg. Min tinnitus får protestera hur högljutt som helst, men ett ledningsmål under en lördagsmatch är lätt den bästa här-och-nu-känslan som finns.
Det får anses vara hur galet som helst att vuxna människor går omkring med halsdukar och matchtröjor en lördagskväll eller att matchpucken levereras av en radiostyrd lastbil.
Det är galet att de skrapar isen ren från näsblod och jublar när en motståndsspelare åker in i sargen så plexit skakar.
Men det är också underbart att sitta i en fullsatt arena som gemensamt håller andan under ett boxplay och andas ett unisont Nej! när det var så nära, så nära men inte räckte till.
Och det är svart och gult överallt.
Skellefteå är min stad, AIK är mitt lag.
och årets kaka...ja, vad ska man säga?
mycket socker för pengarna!
Det första målet i varje hemmamatch firas med Wannadies This Is My Hometown
och varje gång det händer håller jag med.
Hur länge jag än har varit borta från Skellefteå och hur många år som än går.
Tigerränderna går aldrig ur.
För du kan ta Malin från Skellefteå men du kan aldrig ta
Skellefteå - eller AIK - ur Malin. Det är sanning.
Sådär att jag får gåshud över hela kroppen och hjärtat bultar så jag tror det är på väg att hoppa ut ur min bröstkorg. Min tinnitus får protestera hur högljutt som helst, men ett ledningsmål under en lördagsmatch är lätt den bästa här-och-nu-känslan som finns.
Det får anses vara hur galet som helst att vuxna människor går omkring med halsdukar och matchtröjor en lördagskväll eller att matchpucken levereras av en radiostyrd lastbil.
Det är galet att de skrapar isen ren från näsblod och jublar när en motståndsspelare åker in i sargen så plexit skakar.
Men det är också underbart att sitta i en fullsatt arena som gemensamt håller andan under ett boxplay och andas ett unisont Nej! när det var så nära, så nära men inte räckte till.
Och det är svart och gult överallt.
Skellefteå är min stad, AIK är mitt lag.
och årets kaka...ja, vad ska man säga?
mycket socker för pengarna!
söndag, februari 14
Dagens soundtrack
såhär dagen efter kvällen före är det lätt att det där söndagshumöret smyger sig på. När jag varken orkar eller vill men Måste fortsätta med skolarbete, som inte alltid känns helt relevant.
När andra tankar kommer över mig och jag plötsligt känner mig sådär liten.
Då är Jack's Mannequin ett bra sällskap.
You've gotta swim
Swim for your life
Swim for the music
That saves you
When you're not so sure you'll survive
You gotta swim
And swim when it hurts
The whole world is watching
You haven't come this far
To fall off the earth
The currents will pull you
Away from your love
Just keep your head above
I found a tidal wave
Begging to tear down the dawn
Memories like bullets
They fired at me from a gun
A crack in the armor
I swim to brighter days
Despite the absence of sun
Choking on salt water
I'm not giving in
I swim
You gotta swim
Through nights that won't end
Swim for your families
Your lovers your sisters
And brothers and friends
Yeah you've gotta swim
Through wars without cause
Swim for the lost politicians
Who don't see their greed as a flaw
The currents will pull us
Away from our love
Just keep your head above
I found a tidal wave
Begging to tear down the dawn
Memories like bullets
They fired at me from a gun
Cracking me open now
I swim for brighter days
Despite the absence of sun
Choking on salt water
I'm not giving in
Well I'm not giving in
I swim
You gotta swim
Swim in the dark
There's no shame in drifting
Feel the tide shifting and wait for the spark
Yeah you've gotta swim
Don't let yourself sink
Just find the horizon
I promise you it's not as far as you think
The currents will drag us away from our love
Just keep your head above
Just keep your head above
Swim
Just keep your head above
Swim, swim
Just keep your head above
Swim
När andra tankar kommer över mig och jag plötsligt känner mig sådär liten.
Då är Jack's Mannequin ett bra sällskap.
You've gotta swim
Swim for your life
Swim for the music
That saves you
When you're not so sure you'll survive
You gotta swim
And swim when it hurts
The whole world is watching
You haven't come this far
To fall off the earth
The currents will pull you
Away from your love
Just keep your head above
I found a tidal wave
Begging to tear down the dawn
Memories like bullets
They fired at me from a gun
A crack in the armor
I swim to brighter days
Despite the absence of sun
Choking on salt water
I'm not giving in
I swim
You gotta swim
Through nights that won't end
Swim for your families
Your lovers your sisters
And brothers and friends
Yeah you've gotta swim
Through wars without cause
Swim for the lost politicians
Who don't see their greed as a flaw
The currents will pull us
Away from our love
Just keep your head above
I found a tidal wave
Begging to tear down the dawn
Memories like bullets
They fired at me from a gun
Cracking me open now
I swim for brighter days
Despite the absence of sun
Choking on salt water
I'm not giving in
Well I'm not giving in
I swim
You gotta swim
Swim in the dark
There's no shame in drifting
Feel the tide shifting and wait for the spark
Yeah you've gotta swim
Don't let yourself sink
Just find the horizon
I promise you it's not as far as you think
The currents will drag us away from our love
Just keep your head above
Just keep your head above
Swim
Just keep your head above
Swim, swim
Just keep your head above
Swim
lördag, december 5
*
jag kan sitta flera timmar
jag kan gå igenom allt
det var slut för länge sedan
men du är överallt
- Melissa Horn, Jag ska sakna dig imorgon
mer regel än undantag nu faktiskt, när saker hopar sig
när människor dör och överlever, skakar om, dyker upp
Och Jag Får Inte Riktigt Någon Ordning,
Jag Fattar Ingenting
jag kan gå igenom allt
det var slut för länge sedan
men du är överallt
- Melissa Horn, Jag ska sakna dig imorgon
mer regel än undantag nu faktiskt, när saker hopar sig
när människor dör och överlever, skakar om, dyker upp
Och Jag Får Inte Riktigt Någon Ordning,
Jag Fattar Ingenting
torsdag, november 26
Katharsis - en liten hyllning till Lars W
Det var konsert igår. Och det var precis sådär novembermörkt och lerigt som han sjunger om, utanför alltså. Det var människor överallt. Människor som är smått bekanta och människor som jag inte vet någonting alls om. Annat än att de delar texterna, riffen och de förlägna skratten från scenen.
Och Hur GÖR man
för att förklara
vad han gör med mig?
när han sjunger om mitt liv
och spelar mina tankar
När han får mig, än en gång, att förstå att jag inte är ensam om det här. Att vi alla saknar allt men ändå har allt vi behöver. Hur vardagen tränger sig på och hur livet kan vara förfärligt, hur livet kan vara så bra. Han vet precis vad som bränns och hur arg jag blir när jag upptäcker hur liten jag är. Han påminner mig om varma sommardar och vinteris som ligger klar och att jag alltid kommer att komma ihåg dig och att den jävligaste stunden i livet var den när du gick.
det är varning för ras
gå så försiktigt du kan
dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
åsamkade den största gåshuden igår. Det började mitt inne i bröstkorgen någonstans och jag kände bröstbenet vibrera. Pulsen slog tydligt och allting gick helt plötsligt i slow-motion. Och så kom de, rysningarna. Bak i nacken, upp längs med kinderna. Skulderpartiet, armarna, längs utsidan av benen och hela vägen ner under fötterna.
Att en långhårig man med sin gitarr kan skapa sådana stunder. Som att han vandrat i mina skor några år och verkligen visste precis vilka sånger jag behövde höra igår kväll. Som att han visste att jag behövde få släppa ifrån mig några tårar i skydd av mörkret. Som om han verkligen förstår.
Trots att han "vägrar dansa och kan köpa sin godispåse själv"...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)