Katharsis - en liten hyllning till Lars W

Det var konsert igår. Och det var precis sådär novembermörkt och lerigt som han sjunger om, utanför alltså. Det var människor överallt. Människor som är smått bekanta och människor som jag inte vet någonting alls om. Annat än att de delar texterna, riffen och de förlägna skratten från scenen.

Och Hur GÖR man

för att förklara

vad han gör med mig?

när han sjunger om mitt liv

och spelar mina tankar

När han får mig, än en gång, att förstå att jag inte är ensam om det här. Att vi alla saknar allt men ändå har allt vi behöver. Hur vardagen tränger sig på och hur livet kan vara förfärligt, hur livet kan vara så bra. Han vet precis vad som bränns och hur arg jag blir när jag upptäcker hur liten jag är. Han påminner mig om varma sommardar och vinteris som ligger klar och att jag alltid kommer att komma ihåg dig och att den jävligaste stunden i livet var den när du gick.

det är varning för ras

gå så försiktigt du kan

dina ögon kan krossa min värld

som stenar mot glas

åsamkade den största gåshuden igår. Det började mitt inne i bröstkorgen någonstans och jag kände bröstbenet vibrera. Pulsen slog tydligt och allting gick helt plötsligt i slow-motion. Och så kom de, rysningarna. Bak i nacken, upp längs med kinderna. Skulderpartiet, armarna, längs utsidan av benen och hela vägen ner under fötterna.

Att en långhårig man med sin gitarr kan skapa sådana stunder. Som att han vandrat i mina skor några år och verkligen visste precis vilka sånger jag behövde höra igår kväll. Som att han visste att jag behövde få släppa ifrån mig några tårar i skydd av mörkret. Som om han verkligen förstår.

Trots att han "vägrar dansa och kan köpa sin godispåse själv"...