Ny kategori.

Det mesta jag skriver om här är glädje.
Min träningsglädje, mina passioner och mina uppsatta mål.

Den andra delen, sorgen, har inte haft så stor plats här och även om de tunga minnena tar stor plats så har de inte upptagit större del än att de glada alltid övervägt.


Men det som mer och mer går upp för mig är att det jag kallar sorg nog hellre skulle bytas ut mot det värsta ord jag vet. I min omgivning stämmer verkligen inte statistiken som säger att 3 av fyra överlever. Den verklighet jag känner visar på helt andra, skrämmande siffror.

9 av tio dör.


Nu har Cancern tagit min fina Magda.

återigen, Perspektiv

det är ett ständigt återkommande tema. Och det händer ALLTID mitt under tentaperioderna. Så att tentorna inte spelar sådan faslig roll, mister sitt värde. För ingenting i mitt liv kommer någonsin att vara värre än den jävla cancern. Som tar och tar. Urskiljningslöst. Meningslöst. Kallhjärtat.

Nu har Gustav gett sig av.

Det är inte roligt längre

Jag får liksom ingen ordning, finner inga ord.
Jag förstår inte att det är så orättvist. Känner mig bara tom, så tom.

Alla ska få börja skolan.
Och baka pepparkakor till jul, inte sista veckan i oktober för att hinna med.

Visst är det orättvist och ingen har väl någonsin förtjänat en dödsdom, hur skötsam eller rebellisk man än må vara.


Alla annonser om sjukdomsbekämpning och vädjan om bidrag till fonder pratar nuförtiden om att TRE av FYRA överlever cancer. Ju mer jag ser mig omkring förstår jag att det är sanning det som sägs om statistik och förbannad lögn.

I min närmaste omgivning kommer statistiken med helt andra siffror

7 av 8 dör.

Det går inte att sätta ord på vad denna vedervärdiga diagnos gjort med min omgivning. Hur ett ord, en diagnos kan lamslå hela byar, släkter och bekantskapskretser. När marken bara rämnar och ilskan, maktlösheten inte har någonstans att ta vägen.

Nu är det lilla Saga som slutat sina dagar. 6 år gammal. Lilla Saga som suttit i sin mammas famn i tre dygn och kämpat för sitt liv. Kämpat som en dåre när cellgifter och operationer slutits ut en efter annan.

Vår lilla Saga.
Jag finner inga ord.

Aldrig mer

Vissa saker är allt för omvälvande för att förstå. Som hur stort universum är - hur kan någonting bara bli större och större för varje sekund, hur kan materia komma från inget? Eller tvärtom då - allt pyttelitet inne i kroppen, hur nya celler vet hur de ska se ut och fungera. Hur organ synkroniserar varandra och påverkar hur vi mår.
Sådana hisnande tankar som är omöjliga att greppa. Sådant som ställer en hudlöst liten mot verkligheten.

Men värst av allt...det där aldrig mer.

Att alla dagar och sekunder från nu kommer att sakna något, hur en människa bara kan upphöra att vara. Jag tänker på Erik, självklart. Hur han steg upp på morgonen, så levande som en människa kan vara och helt plötsligt..

Borta. Slocknad. Saknad.

När förlusten blir så plötslig, och inte bara sorgen här och nu är obegriplig, men också fortsättningen av det. Aldrig mer. Att allting jag gör från nu är utan den människan. Hur solen går upp ändå, och framtiden verkar vara en ändlös rad av dagar som inte bryr sig. Som fortsätter, helt obarmhärtigt.

Mammas bästa vän. Aldrig mer.
En barndomskamrats mamma. Borta.

Minnena sköljer över mig. Ilskan kommer krypande - den förbannade döden har slagit till igen. Den vinner över mig, gång på gång och jag står oskyddad. Famlande i uppgivenhetens mörker, där mina högljudda protester inte tjänar något till. Den har för bråttom, livlösheten. Alltid för bråttom.



och jag vet nu vilket ord som definitivt kliver in som ett av de mest avskyvärda, fruktade orden i min bekantskapskrets.

Det som ligger i klass med aldrig mer.



Cancer.