Aldrig mer

Vissa saker är allt för omvälvande för att förstå. Som hur stort universum är - hur kan någonting bara bli större och större för varje sekund, hur kan materia komma från inget? Eller tvärtom då - allt pyttelitet inne i kroppen, hur nya celler vet hur de ska se ut och fungera. Hur organ synkroniserar varandra och påverkar hur vi mår.
Sådana hisnande tankar som är omöjliga att greppa. Sådant som ställer en hudlöst liten mot verkligheten.

Men värst av allt...det där aldrig mer.

Att alla dagar och sekunder från nu kommer att sakna något, hur en människa bara kan upphöra att vara. Jag tänker på Erik, självklart. Hur han steg upp på morgonen, så levande som en människa kan vara och helt plötsligt..

Borta. Slocknad. Saknad.

När förlusten blir så plötslig, och inte bara sorgen här och nu är obegriplig, men också fortsättningen av det. Aldrig mer. Att allting jag gör från nu är utan den människan. Hur solen går upp ändå, och framtiden verkar vara en ändlös rad av dagar som inte bryr sig. Som fortsätter, helt obarmhärtigt.

Mammas bästa vän. Aldrig mer.
En barndomskamrats mamma. Borta.

Minnena sköljer över mig. Ilskan kommer krypande - den förbannade döden har slagit till igen. Den vinner över mig, gång på gång och jag står oskyddad. Famlande i uppgivenhetens mörker, där mina högljudda protester inte tjänar något till. Den har för bråttom, livlösheten. Alltid för bråttom.



och jag vet nu vilket ord som definitivt kliver in som ett av de mest avskyvärda, fruktade orden i min bekantskapskrets.

Det som ligger i klass med aldrig mer.



Cancer.