Någon frågade mig

nyligen varför jag springer. Jag svarade någonting halvdant och vagt som "det är så roligt, jag mår bra av det" men egentligen är det ju så mycket mer. Så mycket, mycket mer - det är den jag är.



Jag springer för min egen skull. Jag springer för att jag kan. Jag springer för att hedra mig själv…för det fantastiska i att andas. Jag springer för att vara ensam med mig själv och tillsammans med mitt universum. Jag springer ifrån min otillräcklighet, mina bekymmer och mina funderingar om igår, idag och imorgon. Jag springer för att känna rytmen av mitt bultande hjärta. Jag springer för svettdropparna på ryggen, saltet som svider i ögonen och blodsmaken i munnen. Jag springer för satsningen, för ansträngningen som krävs. Jag springer för att överbevisa mig själv och andra. Jag springer för att spränga mina gränser. Jag springer för att inte missa bussen. Jag springer för att se nya platser, upptäcka nya rundor och utnyttja alla svängrum. Jag springer för att vakna på morgonen och bada i endorfiner hela dagen. Jag springer för att landa, men också för att komma igång. Jag springer för att känna solen i ansiktet och vinden i håret. Jag springer för att se våren slå ut, för att känna frosten bita i kinderna, för upplevelsen av ett varmt sommarregn. Jag springer för att ta hand om mig själv och de runt omkring. Jag springer för min tävlingsinstinkt och tjurskalle. Jag springer för mina tighta jeans och min Ben&Jerry-glass. Jag springer för att korsa mållinjer och jag springer för en nystart. Jag springer för att känna mig fri.