Om Håkan.

Ibland önskar jag att jag någongång skulle få uppleva en dålig konsert med Håkan. Så att mina intryck och omdömen blir lite mer nyanserade. För att på något sätt bli tagen på allvar. Som hur de personliga fördelarna i en jobbansökan blir mer trovärdiga ifall man även nämner saker som behöver utvecklas eller sådant som man inte är fullt så bra på. Och solen kan inte skina varje dag.

Det kommer ett skräckslaget ögonblick innan konserten startar. När jag tänker att bubblan kanske spricker ikväll. Om jag helt plötsligt skulle stå där längst fram och se hur allt jag byggt upp, allt jag tror på skulle rämna. Hur kejsaren helt plötsligt skulle stå där utan kläder.

Sedan kommer den andra känslan. När jag inser hur lyckligt lottad jag är att ha någonting som gör mig levande. Hur euforiskt känslorna drar tag i mig och knockar mig totalt. För att jag förstår vad som är meningen med musiken, hjärtat och livet. Att brinna.

Feber. Detta utslitna ord som så ofta sammankopplas med denna musik. Ifall jag kunde förklara hur ett 10-årigt feberrus känns. När jag gång på gång tror att benen ska vika sig under mig av avgrundsvrålet om hur man blivit sparkad runt några gånger eller hur det är helt omöjligt att köra bil till Jag vet vilken dy.


Hoppfullheten tänds. Och släcks. Omvartannat. Hur en trummande puls i 8 minuter sprider sig ut i varanda vrå av min kropp när discobollarna, febern, saxofonen och Björnulfsens vettlösa percussions ljuder. För att brutalt och hårt frysa till is sekunderna efteråt. Håkan-frossa.

De där jag kommer från. Mitt närmaste umgänge förstår på ett objektivt sätt var jag står (eller ligger knockad) av Håkans musik. Sådär så att det är lite gulligt, lätt besatt men ändå inte riktigt friskt. Ett lätt överseende med någon som en dag kommer att gå vidare och växa upp.

Men det är ju det jag gör. Jag växer upp med hjälp av Håkan. Musiken får mig att bli mer än jag var förut. Texterna gör mig större, varmare, bättre. Utan dem hade jag varit förlorad.




Och idag är jag något som mest kan lika bakfull. Urvriden, urlakad. Utmattad. Jag vill ligga raklång på golvet och kippa efter andan. Men mest av allt den känslan som Markus Larsson så fint, på pricken, beskrev efter spelningen på Scandinavium i höstas;

"Tio år som gått. Tio år som aldrig kommer tillbaka. Lyckan över att få ha varit med från början och den sorgliga insikten om att musik kanske aldrig kan betyda lika mycket och träffa lika hårt igen.

Inte ens Håkan Hellström själv."