All the lonely people

where do they all come from?

Många av mina arbetsuppgifter är väldigt tacksamma. Resultaten kommer bara flygande emot en och tacksamheten vet sig knappt några gränser även för minsta lilla. Sjukgymnastik i all ära, men det är Det Andra som människorna är svältfödda på.


Ofta blir insatserna mer som en ursäkt och anledning än själva ändamålet i sig.



Jag tänker på patienten som utför alla rörelser och moment sengångaraktigt när jag kommer in - bara för att hon ska få sällskap under längre tid.

Eller den gamle mannen som nog egentligen är "medicinskt färdigbehandlad" men mörkar sina resultat för övriga personalen i hopp om att få stanna längre. För även om rummet är kalt och inte utrustat med den trevligaste utsikten - så finns det människor runt omkring. Att dessa människor får betalt för att ta hand om honom och fråga hur han mår verkar vara av mindre betydelse. Det kala rummet på avdelningen är hans trygghet.



Mest berörd blir jag nog ändå av de svängar vi gör uppe på IVA. Vid vissa sängar finns det folk hela tiden. Anhöriga som sitter intill och stryker över handryggen, mumlande tysta hälsningar och bara väntar. Väntar på att deras människa ska vakna upp, att livet ska gå tillbaka till det normala. Väntar.


Kontrasten är då stor några sängar längre bort i korridoren. Personen ligger där utblottad, naken bland alla slangar och maskiner. Kontrollen är stenhård över andningsfrekvens, hjärtrytm, saturation. Men där slutar det. Personalen vet ibland knappt vad patienten heter. För ingen har anmält henne saknad. Ingen orolig dotter eller sömndrucken nyfiken granne. Stolarna står staplade på varandra längs efter väggen för ingen kommer sitta i dem eller hålla hennes hand.

Verkligheten griper verkligen tag i mig då. Så olika vi har det och så tur jag har och kan vi inte stanna lite längre. Jag skulle så gärna vilja vara där när hon vaknar.

För ingen vill vakna ensam.