Malin går ronden

På tisdagens morgon var det dags för ortopedrond på infektionsavdelningen.


Och det är precis som det låter - man går runt tillsammans med en hel hög människor och kikar på operationssår och andra komplikationer.





Jag som ibland brukar vara lite kräsmagad var lagom nervös innan, men det gick över förväntan. Under förra praktikperioden i Piteå hittade jag en del sådan reaktioner hos mig själv hos svårt, svårt sjuka personer. Såhär i efterhand har jag förstått att det inte var själva såren eller hudstrukturen som gjorde mig illamående och svimfärdig utan det faktum att de människorna givit upp. Att de var som levande döda.







Det är brutala mängder människor som kommer invandrandes till patienterna under ronden. 1 ortopedläkare, 1 ansvarig infektionsläkare, 2 underläkare, 1 sjuksköterska, 2 undersköterskor, 1 sjukgymnast också vi 2 sjukgymnaststudenter. Snacka om att sätta patienten i underläge!





Först går man då igenom vad som hänt, vilka värden som är intressanta - CRP, blodvärden, bakterieodlingar osv. Sedan får patienten komma med sina funderingar och sist men inte minst...sårinspektion. Hos vissa patienter är det ganska lindrigt, med några stygn eller sårhäften som gått upp. Andra är värre, som öppna sår som ska sekundärläkas eller omopereras.





Skadad som jag är så hade jag stora problem med att koncentrera mig på vad ortopeden egentligen sa när han stod där med böjd rygg och översträckta knän. Ajaj, vilka ogynnsamma positioner han utsatte sig själv för!





Läkarna verkar ha det bra förspänt annars, tycker jag. De följer sina egna klockor, kommer och går lite som det passar eller hur dagen utvecklar sig. De har papper och all information på sina patienter tillgänglig, full koll på medicinering och kirurgiska snitt. Men den största fördelen måste ändå vara dedär rockarna. Långa vita rockar som kan dölja en häst. Eller bara frusna armar för den delen.







Det är ju barärmat på sjukhuset nuförtiden. Hygieniskt, lättrörligt och enkelt att desinficera. Men kallt. Satans förbannat kallt. Så kallt så att alla de osynliga små håren som tydligen finns i ansiktet reser sig rakt upp. Inte synligt, men i mikroskop skulle man nog inte se någon skillnad mellan Malins kindparti och en riktig gåshud. Kylan tränger in längs efter armbågarna, trots underställsbyxor, linne och fleecesockar.







Men inte hos läkarna inte. Tydligen är de extra hygienska - undrar om det är ett tillägg som kommer med alla år på läkarutbildningen.








Hursom - på tal om infektionsavdelningen då - var jag frisk som en nötkärna fram till klockan 21.30 på tisdagskvällen (jo, jag klockade mig själv och kontrollerade min vilopuls då) för att en halvtimme senare vara akut sjuk.





Och det är jag fortfarande. Feberfrossa, förkylning, ont i halsen och i kroppen. Som om jag blivit knockad av tåget, överkörd och påbackad av detsamma. Ont i leder, muskelfästen - överallt! Man vet att det är illa när det gör ont att ligga i soffan. Ska inte börja spekulera i diagnoser såhär utan provtagningar - men eftersom jag inte ens Får Tillåtelse att dyka upp på vårdcentralen börjar ju tankarna lätt vandra iväg mot den där nya siffer- och bokstavskombinationsinfluensan...





Så jag har beordrat sängläge, Grey's Anatomy-repriser och kycklingsoppa åt mig själv. Och tyvärr, tyvärr tvingats ställa in resten av veckans pass. Företagspass, vik och ordinarie. Usch!