Om att äntligen ha en idol

När jag var liten hade jag ingen idol. Inte i den betydelsen ordet har från början i alla fall. Någon att verkligen se upp till, en riktig hjälte. Det var ju föräldrarna såklart och sådana musiker och popstjärnor som alla andra.

Men den där starka ideologiska stjärnan saknades. Ingen rebell eller världsomdanare.

I yngre dagar var Drömmen om Amerika fortfarande vid liv, men med åren kom min avsky mot det amerikanska samhället växa sig allt starkare för att till slut kulminera i kroppsligt obehag närhelst den amerikanske presidenten höll sina ihopbitna tal till nationen. Kanske var det kontrasten till företrädaren. Kanske var det känslan av att Nu Vänder Det som slog mig för snart ett år sedan. Helt plötsligt kunde jag inte få nog av den amerikanska valkampanjen eller de starka känslor som den rev upp i sin framfart.

När jag så sprang förbi en bildskärm på gymmet efter mitt morgonpass och förstod att Barack Obama vunnit presidentvalet kände jag hur någonting bara rämnade inombords. Då grät jag. För att någonting äntligen var på rätt väg, för att USA tagit sitt förnuft tillfånga. Och för att jag äntligen hade en idol.

Jag såg segertalet gång på gång i alla nyhetssändningar, fick rysningar av den lysande retoriken och de euforiska folkmassorna. Jag reagerade med stolthet de första dagarna Obama flyttade in i Vita Huset och genast stängde fängelser och skrev under lagar, förordningar och Gjorde Skillnad.

Nu har Mr President tilldelats Nobels Fredspris och jag är lika förvånad som resten av världen. Däremot skulle jag inte för en sekund påstå att han inte förtjänar det. Det är en lång väg att gå, och jobbet som USAs president är med säkerhet ett av de mest svårrodda som finns.

Men jag blir uppriktigt ledsen, ja nästan arg när de missunnsamma rösterna dyker upp. Det är bra med en dialog, absolut, men jag förstår inte hur man kan missa vilket inflytande och vilken kraft den lille store mannen hunnit sprida över hela USA och många fler nationer. Jag är helt övertygad om att det äntligen finns något som heter "rätt person på rätt plats" och de förändringar och uppgraderingar som nu sker är bara början.

ibland önskar jag att jag skulle få bo i USA nu och få ta del av allt nytänkande, ibland att jag fått tillhöra en minoritetsbefolkning som äntligen får upprättelse.

Men så tänker jag att jag har tur ändå. Som inte fick min idol förrän i vuxen ålder.