Under hela dagen bjöd Bodens kommun på härliga skiftningar i väderlek, minst sagt. Jag kom undan med endast lite duggregn mellan mina stadsbesök och träningspass, men ju närmare cykelturen som tiden gick desto ostadigare blev vädret.
Just som jag stod ombytt till cykelkläder fullkomligt öste regnet ner och det blåste så träden fick slagsida. Jag stod vid fönstret och spanade upp mot den blåsvarta himlen och väntade på uppehåll under en lång stund. Till slut var regnet borta, men molen tornade fortfarande upp sig och blåsten kändes allt annat än vårlik.
Men doften när jag cyklade iväg. Doften! Sådär friskt och härligt som det bara kan kännas efter ett sommarregn. Motvinden var inte nådig och flera gånger under färden var jag på väg ner i diket av sidovindarna. Och så kom regnet.
Och jag njöt. Jag bara skrattade som en dåre och log stort när det började bränna i benen av motståndet under pedalerna. Lite för att jag verkligen älskar att känna kroppens ansträngningar - från tidigare och nuvarande träning - men lika mycket för att jag var ensam ute. De människor som åkte förbi med svischande vindrutetorkare såg på mig som jag var galen.
Och det är jag nog. Motvind, plaskvåta vägar och vindpinade ben - nej, träningstightsen var inte vindtäta. Jag fick växla ner flera gånger för att ens ta mig framåt i de värsta kastbyarna och när jag susade genom vattenpölarna kände jag det kalla vattnet studsa upp mot mina bara ben.
Det första som mötte mig i hallen hos min vän var min strålande glada, genomblöta spegelbild i spegeln. Det nästa fina Erika redo med badlakan, en varm dusch och ett asgarv.
Inte riktigt klok. Kanske inte.
men lycklig.
3 kommentarer:
Jag kan höra erklins gapskratt i huvudet ... hehe!
Precis så blir det för mig också - regn och motvind från helvetet och jag börjar också skratta!
Du är helt galet underbar! :-)Kramar! :-)
Skicka en kommentar