Adrenalin!

Jag hade längtat hela dagen, ja hela veckan sedan förra måndagen då det stod klart att jag inte kunde köra Attackpasset.

Det var en sådan där äcklig väntan på att klockan skulle slå Attack, som ett pirr i magen och abstinensdarr i hela kroppen.


Jag laddade upp med supermiddag på jobbet innan; fullkornswrap med gravad lax, basilikamozzarella och avokado. Det gjorde nog susen, tror jag.

Och adrenalinet bara sprutade ut från öronen, benen skrek efter mer och fötterna satt som smäck i de nya skorna. Tyvärr blev det några korremissar upp i all (över)laddning, men jag tycker nog att vi höll värmen rätt bra ändå...

Sedan att det blev deltagarrekord för sommaren blev som grädden på moset.



De två sista låtarna är ett yttersta bevis för hur mycket energi som förbrukas inne i salen, när jag sprattlar som en fisk och snurrar runt i svettpölarna på golvet för att ta mig från plankan till rygg och tillbaka till plankan igen. Och sedan att ta sig upp till knästående under stretchen är en match bara i sig.


Nu är det bara lyckorus kvar.

Musklerna som var stenhårda är nu avslappnade och pånyttfödda igen. Kvällen avslutades nämligen uppe i en sal alldeles för mig själv på min yogamatta. Jag kom upp i Huvudstående för första gången och kunde riktigt känna hur all spänning, all trötthet och alla blockeringar flög sin kos.

Oj, vad Boden var vackert runt omkring mig på vägen hem.