Det är inte roligt längre

Jag får liksom ingen ordning, finner inga ord.
Jag förstår inte att det är så orättvist. Känner mig bara tom, så tom.

Alla ska få börja skolan.
Och baka pepparkakor till jul, inte sista veckan i oktober för att hinna med.

Visst är det orättvist och ingen har väl någonsin förtjänat en dödsdom, hur skötsam eller rebellisk man än må vara.


Alla annonser om sjukdomsbekämpning och vädjan om bidrag till fonder pratar nuförtiden om att TRE av FYRA överlever cancer. Ju mer jag ser mig omkring förstår jag att det är sanning det som sägs om statistik och förbannad lögn.

I min närmaste omgivning kommer statistiken med helt andra siffror

7 av 8 dör.

Det går inte att sätta ord på vad denna vedervärdiga diagnos gjort med min omgivning. Hur ett ord, en diagnos kan lamslå hela byar, släkter och bekantskapskretser. När marken bara rämnar och ilskan, maktlösheten inte har någonstans att ta vägen.

Nu är det lilla Saga som slutat sina dagar. 6 år gammal. Lilla Saga som suttit i sin mammas famn i tre dygn och kämpat för sitt liv. Kämpat som en dåre när cellgifter och operationer slutits ut en efter annan.

Vår lilla Saga.
Jag finner inga ord.