SCRUBS

Well

I know what I've been told
You gotta work to feed the soul
But I can't do this all on my own
No, I know I'm no Superman
I'm no Superman

Efter två dagar på sjukhuset börjar jag ana att det ligger någonting i ledmotivet (heter det så när det är en tv-serie?) till Scrubs. No man is an island heter det, och jag är SÅ tacksam att vi går två och två dessa veckor.

Vi har fått kläder, sådana där typiska scrubs-kläder bestående av lila skjortbluströja och vita byxor, med tillhörande passerkort och pennhållare. Det ser väldigt proffsigt ut, även om jag inte riktigt tror på min spegelbild när jag får syn på dem i någon av alla de glasdörrar vi passerar.

Som sagt ser det väldigt proffsigt ut, men jag har ingen jävla aning om vad jag håller på med. Rent sjukgymnastiskt känns det helt ok, mycket mobilisering och andningsgymnastik, regim efter höftplastik osv. Men allt det andra!

Jag och Fanny har blivit placerade på Akuten/Kirurgen/Medicin/Infektionsavdelningarna och det är mycket spring. Upp och ner i hissarna, olika trapphus och tusen olika salar.
Förvirringen är total.

Men precis som alla andra praktikanter och studenter går jag runt i korridorerna med en min och uppsyn som utstrålar lugn, kompetens och total kontroll på situationen. Ibland tänker jag att det är så för alla. Läkarna i sina rockar, receptionisterna i sina scrubsklänningar och infektionssjuksköterskorna med kanyler fulla fickorna. Precis som storögda barn går vi där och tar in allt som händer runt omkring - med den enda skillnaden att vi nu är fullvuxna och inte får gapa åt allt vi ser.

Kläderna gör mannen, heter det. Och absolut växer man in i sin identitet som vårdpersonal när man plockat ut sina kläder ur klädautomaten(väldigt spännande konstruktion förresten), men ibland känns det så uppenbart att skenet kan bedra. Besökare och patienter som passerar i korridoren ser ingen skillnad mellan överläkarna eller sjukgymnaststudenterna när vi sitter i cafeterian bredvid varandra men just nu känns det som om vi skulle kunna sitta på olika planeter.

Jag är en bit på väg, absolut, men det är ändå en bra bit kvar tills jag fyller ut kläderna.


(däremot lär det inte bli några problem på torsdag när vi ska hjärtträna i varmbassängen med lånade badkläder...Skräckblandad förtjusning, visst kallas det så?!!)