Hoppsan!

Efter Pilatespasset imorse smög jag så in i badrummet och plockade ut linserna. På med glasögonen som gud glömde. Hiskeligt fula är de, så fruktansvärt äckliga att jag knappt visar mig för någon i dem - bara de som känner mig så väl att jag kan ta ett gapskratt rakt i ansiktet där de så terribla bågarna vilar.
Eller vilar och vilar..de hänger nog lite skevt, så där på sniskan som glasögon nog gör när man aldrig använder dem längre än från badrummet till sängen, och har så gjort de senaste 10(!) åren.

Jag och mina linser är oskiljaktiga, dödspolare. På sista tiden har linserna och ögonen dock inte samarbetat så bra. De blir en suddig kombination tillsammans, kliar, irriteras och skaver. Inte bra, alltså.

Cyklade iväg till optikern med huvudet gömt mellan axlarna, blicken i marken och bad till högre makter att jag inte skulle träffa någon jag kände på vägen dit. På något sätt klarade jag mig helskinnad och utan att bli upptäckt - vet inte vad jag fruktade mest. Bilar som inte hann bromsa för cyklisten som vägrade titta upp och kontrollera trafikljus, övergångsställen och annat - eller om vetskapen att det nog är många bekanta inne i centrum den tiden.

Hursom har jag fått med mig ett gäng bågar hem som ska provas och förhoppningsvis beslutas för fram till tisdag.

Och nya styrkor. Rejäla doningar. Bara att konstatera att min utveckling pekar likt en exponentialekvation käpprätt åt total blindhet. Nu kanske det är så att stegringen hade sett annorlunda ut om jag varit på synundersökning varje år istället för 2 ggr per decennium, men styrkorna är ju ändå brutala -6.75 och -5.25. Inte att leka med, precis.

Tack för de generna, mamma =/