Sista natten i Piteå bakom soffan då. Praktiken slutar i och för sig inte förrän på fredag, men är hemkallad för diverse pass på torsdag kväll. Alltså ska jag krypa ner under täcket i min lilla hörna för sista gången nu.
Och det är väl inte mer bevänt med det än att det känns lite vemodigt. Det har varit en helt underbar praktik som har lärt mig så mycket. Både om mig själv, mitt framtida yrke och om alla de fantastiska patienter, personliga assistenter, arbetsterapeuter och sjuksköterskor jag mött på vägen.
Jag har verkligen växt under denna period, flera centimeter tror jag. Personligen och erfarenhetsmässigt i alla fall. Klarade mig från personliga vendettor, utvecklade flera nya färdigheter och stormtrivdes med livet varje dag (även om jag ännu inte förlikat mig med de halva plusgrader som möter mig på morgonpromenaderna).
Men imorgon åker jag då hem. Till renoveringsobjektet, till gymmet, till hunden.
Och till det som jag saknat allra mest. Vardagslivet med min älskling. Som aldrig kommer att bli vardag, hur lång tid som än går. Jag nyper mig i armen för att kolla då och då.
Och ja, tydligen får man ha det så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar