Idag borde ha varit en bra dag för den började så fint.
På det stora hela var det ju också en toppendag, men saker som ligger utom min kontroll kom in och interfererade med mitt flow.
Älskade hatade teknik!!!
När vi kommit halvvägs in i Attack-passet ikväll slutade headsetet att fungera. Det bara la av. Ingen lampa som lyste, ingen kontakt som glappade och inget skav på någon ledning någonstans.
Död.
Död var även vad jag var efter sista pulstoppen. Ifall det är jobbigt och ansträngande att instruera Attacken med fungerande headset kan ni bara ana hur det blir utan volym. Volymreglering med egen kraft kräver betydligt mycket mer luft än när headsetet sköter detta åt mig. Och luft är liksom en bristvara under de sista urladdningarna mot slutet av passet.
Lungorna skrek. På det sättet jag Inte tycker om.
Jag tror jag förstod hur det kan kännas att ha ansträngningsastma just då.
Men det var inte färdigt där. Nej, mediaspelaren ville inte spela min FSC-skiva ett spår i taget, utan spelade alla samtidigt. Spännande ljud? Definitivt. Användbart? Nej!
Så jag fick springa ner till omklädningsrummet och hämta en gammal cirkelskiva med hela andra intervaller, vilket slutade med att vi bara hann 2 varv istället för 3, dock länge intervaller än i vanliga fall.
Alltså: tekniken är underbar - När den fungerar!!!
2 kommentarer:
Vad är mottot för "Marines"?
Improvise, Adapt and Overcome!
Du platsar...
haha, ifall men ser det på så vis, ja.
Däremot känner jag mig alltid snuvad på konfekten när sådant uppstår, på så vis att jag inte kan lägga min fulla uppmärksamhet på den upplevelse jag vill att träningsdeltagarna ska få med sig hem.
Oftast blir det bra, och ingen tänker på hur nära jag egentligen var att falla ihop av utmattning där under Attacken....
Stolt för att jag fixart, ja. Men nöjd? Inte på långa vägar.
Skicka en kommentar