Nu kan jag dö lycklig.

Fem stjärnor är inte nog.

Det finns inga tidningsrecensioner i världen som kan göra kvällen på Hovet rättvisa. Det nya albumet heter 2 steg från Paradise. Det kunde inte vara mer rätt. Men det kunde inte heller vara så fel.

När jag stod där på Hovet tillsammans med 9303 andra lyckliga människor var jag inte 2 steg ifrån - jag var i Paradise.



Det var över två år sedan jag såg Håkan sist - även då tillsammans med min syster. Håkan har blivit vår speciella, gemensamma nämnare. Inte så att vi inte har någonting annat gemensamt, men när det gäller känsla, musik, gåshud och Håkan står vi enade mot världen.

Favoritlåtarna kan såklart skilja sig åt, men känslorna är lika starka.

Och det är något verkligt magiskt och speciellt att helt plötsligt befinna sig någonstans där 9000 människor tycker precis som du - att Håkan Hellströms musik är det vackraste som finns. Inte vacker på så vis som en musikalröst eller en skolad solist.

Men på det där andra sättet. Så som ingen logik eller matematisk formel någonsin kan förklara. Musik med inlevelse och själ. Sådana toner som genar förbi förnuftet och bara attackerar rakt in i hjärtat.

Gång

på gång

på gång.


Jag kan inte räkna antalet konserter jag varit på.
Inte heller antalet gånger jag lyssnat på någon av hans låtar.

Men på något vis så kommer jag ändå ihåg dem allihopa. För varje gång har de tagit mig vidare.



Och jag vet också att antingen så förstår man eller så gör man det inte. Det som är säkert är väl ändå att han lämnar ingen oberörd. Antingen så hatar man eller älskar man honom.

Jag har aldrig behövt fundera på vilket.

släng ner nyckeln min fina
och få mig av den här jävla gatan
har stått i regnet så länge att jag börjat krympa
att drunkna är inte så illa
om det får en att drömma och hoppas på
att en seglande båt ska komma

och vi går ut och brinner upp i natten
och skyller allting på våra fyllehuven
undanflykter och självanklagan
jag ser domen i dina ögon
jag ser domen i dina ögon

du kanske kommer förstå

och avslutningen var magisk. Ingen - inte publiken, inte Håkan, inte bandet - ville gå hem.

Vi två, 17 år.