Dagens Idrottsmedicin bjöd på två riktigt intressanta föreläsningar.
En föreläsning vid namn "En gång dopad - alltid dopad?" om dopingens effekter, biverkningar och okända tidsspann. Det pratades om många intressanta komponenter inom ämnet - både etik, forskning och ren fysiologi. Att sedan föreläsningen presenterades av Anders Eriksson, som med sin forskning sett till att avstängningstiden för dopade idrottare höjts över hela världen, gjorde bara upplevelsen ännu större. Vilken bedrift!
Dagens höjdpunkter och motivation
Den andra föreläsningen handlade om motivation och mentala förmågor vid idrott och tävlan - av Anna-Carin Lindqvist. Mycket kändes igen, annat blev tydligare klarlagt och en del saker helt nya, såklart.
Som hur stor betydelse spänningsreglering kan ha för prestationen. Eller hur många idrottare använder sig av ritualer/gester - sk triggers - för att kunna koncentrera sig och ladda upp inför en prestation. Behöver jag nämna Stefan Holm? ;-)
Det som jag ändå tar med mig starkast av allt är vikten av att inte satsa allt på ett kort. Hur man som idrottare/yrkesverksam måste lära sig skilja på sak och person och inte bara identifiera sig med det man gör eller det man presterar.Enligt en rad olika undersökningar och studier är killar betydligt bättre på detta än tjejer. En kille kan som exempel ta en utskällning från sin tränare som konstruktiv, om än hård kritik för idrottsutövandet medan en tjej som får samma avhyvling ofta tar det personligt och lägger in en negativ värdering om sin egen person.
Och här någonstans känner jag väl att min egen sko börjar klämma lite grann.
Mamma brukar ibland ställa mig frågan vad som skulle hända ifall jag bröt benet
- eller ännu värre, råkade ut för en olycka och blev förlamad.
- eller ännu värre, råkade ut för en olycka och blev förlamad.
Helt ärligt så vet jag inte.
De senaste 10 åren har handlat om min fysik, min förmåga att springa längre än alla andra, göra flest armhävningar i tävlingar eller att leda flest/mest besökta klasser på gymmet. Mina arbetskompisar kommer till mig när de har ont någonstans eller när de vill ha tips om någon övning. Dagens samtalsämne och största intresse i lunchrummet brukar vara "Gissa Malins träningsvärk idag" eller diskussioner om vad jag har i mina otaliga matlådor.
Jag är fysisk aktivitet.
Jag är mina muskler och min aeroba kapacitet.
Jag är mina muskler och min aeroba kapacitet.
Så kommer vi då till pudelns kärna, essensen av budskapet. Som jag ser så klart när det gäller tidigare idrottare eller korsbandsskadade rehabpatienter, men har svårare att ta till mig på det personliga planet.
Om du slutar med din idrott är du ingenting.
Fråga Mikael Ljungberg och han håller med.
Susanne Gunnarson.
Kanske erkänner även Patrik Sjöberg att det är därför han håller på som han gör.
Malins uppdrag
Så jag måste sluta med den här enkelspårigheten.
Kanske inte sluta, nej, det skulle jag aldrig klara. Men bygga på med någonting annat. Sticka kanske. Eller spela gitarr, måla tavlor.
Vad tror ni?
För jag vill vara någonting mer. Jag vill, och m å s t e vara någonting mer. Annars kommer jag aldrig bli större än min senaste match/träningspass.
Så hjälp mig nu, idéer till ett nytt sysselsättningsområde?
3 kommentarer:
skriv en bok, med dina ord blir det bra, och jag kan lova att du håller dig sysselsatt ett bra tag framöver =)
Glöm inte bort att vara Malin! Du som person är så bra, så viktig för många, du själv - inte vad du gör, utan den du är! Man måste inte göra för att duga - prova att bara vara, det räcker så mycket längre!
Jag kraschade verkligen när jag fick träningsförbud - och då var det i kampsport och högpulsträning endast. Man vill ju gärna identifiera sig genom något man gör. Och du verkar trivas med träning och fysik och den världen. Utnyttja det!
Jag gick över till att träna i kampsport istf att själv träna. Det funkar.
Skicka en kommentar