Två öron och en mun

Imorse åkte jag med bussen till skolan för att fixa och dona med examensarbetet.

Väl på bussen försökte jag vara lite effektiv och läsa några av de tusentals artiklar vi ska analysera inför ett seminarie. Försökte, verkligen.

Det hela försvårades av de två nyblivna studenterna som inte kunde prata nog med varandra. Till en början försökte jag bara skärma av och fortsätta med min artikel - deras ord var ju ändå inte menade för mina öron.

Men det blev svårare och svårare att hålla isär vad som stod i artikeln och vad som hänt den ena tjejen i helgen (även om det var helt skilda ämnen och olika språk) så efter två stycken artiklar gav jag upp.

Irritationen hos mig var då hyfsat uppeldad, medan jag samtidigt försökte tänka hur trevligt det var att de hade sådant utbyte av varandra och vad är det som säger att det är jag som ska få läsa och de vara tysta - demokratiskt sett var de ju fler.


Men. De pratade inte med varandra. Någonstans på vägen mellan Sävast och Sunderby sjukhus slutade de tala till varandra utan pratade förbi. Som en tävling om vem som hade mest intressant att säga eller vem som kunde avbryta den andra flest gånger. Varför blir det så?

Och allting blir en tävling, ett uppvisande av den egna personen. Dialogen upphör att vara och ersätts av korsande monologer istället. När slutade vi att lyssna på varandra?

Två öron och en mun. Tänk om fler förstod symboliken i detta...

om jag verkligen brydde mig om dig
skulle jag se dig i ögonen när du talar till mig
skulle jag tänka på vad du säger,
snarare än vad jag ska säga när du slutat
skulle jag höra dina känslor tillsammans med dina ord


Om jag verkligen brydde mig om dig
skulle jag lyssna utan att försvara mig
skulle jag höra utan att bestämma om du har rätt eller fel
skulle jag fråga dig varför
och inte bara när och var...

(det finns fler verser på denna dikten, men just de första två känns otroligt talande för dagens
- och kanske många företeelser kring oss i vardagen)