Spring med ett leende!

Min käre vän Håkan har givit mig en riktig utmaning. Eller egentligen som en kommentar till varför han aldrig springer;

"Om jag någon gång ser en leende joggare ska jag överväga saken."


Visst är det så att livet är alltför kort för att göra otrevliga saker, men till skillnad från Håkan gillar jag ju löpning. Däremot tror jag aldrig att jag sprungit runt leendes under mina löppass...

Så ikväll gjorde jag ett försök, mycket tappert sådant.



Tyvärr var passet/dagsformen idag av den sorten att det aldrig blev roligt. Det där omtalade flytet, andra andningen, dök aldrig upp. Ett grispass helt enkelt. Men jag log. Oj, som jag log.

Jag anar att leendet mer och mer antog formen av plågad grimas på slutet, särskilt som jag inte tejpat mina fötter dagen till ära och återigen blev påmind om min vänstra benhinna. Eller snarare faschian/compartment, skulle jag tro. Det kändes i alla fall mindre som tusen knivar i smalbenet och mer som en alldeles för trång skridsko som snörde åt benet ju fler steg jag tog.

Och många steg blev det...95 min höll jag ut.

Även om leendet kanske inte hade platsat i Colgate-reklamen så är jag nöjd och Håkan motbevisad; Det går att springa med ett leende.

Och nu finns det ingen hejd på glädjen;
Runner's high kan komma i efterhand också!