Om att vakna ensam

Jag bor mer eller mindre i kappsäck nu. Även om jag inrett ett eget litet hörn med madrass, resväska, böcker och dator bakom Elins soffa, så är det väl lite si och så om var jag verkligen bor nuförtiden.

När jag kommer hem till huset ekar det tyst och väskan förblir allt som oftast ouppackad, ståendes i ett hörn av köket eller sovrummet. Den ensamheten som jag ofta saknar ter sig helt plötsligt inte alls så välkomnande som den brukar. Det är mörkt och kallt i huset, och då tänker jag inte på den kyla som kommer av att vi inte har några element inkopplade på övervåningen i väntan på fjärrvärmen, utan den där andra kylan. När det som är hemma plötsligt inte är där.


Jag kommer ju från Skellefteå och har ännu inte riktigt förlikat mig med att jag nog inte längre är skelleftebo. Men en sak har jag med mig, textraden som ekar högt inom mig så fort dessa känslor tränger sig på..

My Home is Where My Heart is

och det är ju just det, mitt hjärta saknas nu. Jag har världens bästa praktik, känner att jag Växer för varje andetag och varje utmaning dessa veckor. Det är märkligt detta, att fastän jag känner att jag yrkesmässigt är på helt rätt väg, att jag är så oberoende och fri som jag hela tiden trott att jag vill vara - så är det ju inte det som är det viktigaste.

Vi springer om varandra nu, skiftgång på Avagatan. Av veckans alla dagar får vi några timmar söndag eftermiddag tillsammans, vilket är på tok för lite. Helt uppåt väggarna faktiskt.

Jag försöker tänka att vi ju hade det så förut, innnan jag tog mitt pick och pack norrut men det fungerar inte riktigt så. Nu vet jag ju hur det ska vara.

Det ska vara vi.