Det sägs att det inte är min grej, att jag bara ska luta mig tillbaka, koncentrera mig på mitt och låta saken bero.
För det är inte upp till mig att avgöra.
Jag tar så mina djupa andetag och försöker intala mig själv att det inte är så farligt. Värre saker har hänt i världshistorien. Men jag gillar inte tanken på mig själv som passiv betraktare, som någon som har bilden klar för sig men ändå kliver undan. För det är ju inte så jag är.
Jag tänker att verkligheten kommer att hinna ikapp, när andra värden blir viktigare och kappvänderi, självupptagenhet och falskspel inte längre är en attraktiv och eftersträvansvärd egenskap.
Men tänk om det inte blir så? Om detta blir undantaget som bekräftar regeln, när saker faller mellan stolarna för att det egentligen inte är någons uppgift. När människor far illa för att ingen vågar säga stopp och ta tag.
Jag blir mörkrädd när jag tänker på det. Verkligt mörkrädd.
/Jag vet inte vad du ser/
jag vill inte ha din blick/
/men så länge jag stannar ska jag hålla min lans/
och det är jag och inte du som ska bryta den itu/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar