grön av avund.

Jag minns nog inte när jag senast reagerat så starkt på detta, välkända fenomen som i år. Jag ser ut på gnistrande vita snödrivor, känner hur solen värmer mitt ansikte och bländar min blick.

Men jag känner ingenting och det räcker inte.
Jag vill inte ha en lysande, gnistrande skotervinter med choklad och täckbyxklädda promenader.

Jag vill ha grönska. Jag vill ha bara marker och torr asfalt. Jag vill ha linne och sandaler, fräknar på näsan och glass på en parkbänk.


Och det sägs så fint att man inte saknar det som man inte vet om. Men jag är inte dum - jag kan gott och väl föreställa mig hur sommaren var, hur den skulle vara om den kom lite tidigare, och sträckte sig lite längre. Hur den skulle börja lite lågmält och smyga sig fram. Hur det skulle vara att byta till sommardäck nu och packa ner underställen i stora lådor.

Och jag tror allvarligt Inte att jag skulle sakna snön och isen om jag bodde mer söderut. Precis som jag vet att jag inte skulle förbanna mitt raka hår om jag vaknade upp en dag utan lockar.

Jag vill inte sitta ute vid väggen och låtsas sola med benen gömda under en yllefilt. Jag vill låsa in mig, gå i ide och vakna upp till Våren. Jag förstår inte det här mellanläget. Sol - men ändå kallt och vinter. Hur kul är det?

Den enda vår som syns här är hundbajs. Och isbana istället för cykelväg. Och den där elaka, kalla solen som bara lovar och lovar. Men aldrig kommer på riktigt.

j a g

v i l l

h a

v å r.

N U!