Ensam är inte stark

De flesta människor har någonstans ifrån lärt sig att det är fult att be om hjälp, att ensam är stark. A man is an island, liksom.

Murar, farthinder och besvär bara ska klaras av - även om man stupar på kuppen. Den här individualismen ställer till det, tror jag. Vi ska inte bara lyckas var och en, skicka armbågar i magen på den bredvid och kliva på tår. Vi ska tydligen misslyckas allena också.

Var och en står sig själv närmast, visst är det så. Särskilt inom universitetsvärlden när tentaperioderna kommer smygandes. Eller smygandes och smygandes. Ångesten hoppar på en bakifrån, klänger sig fast veckovis. Den tynger ned våra axlar och gör vår blick och vårt tal grumligt. Vanlig omtänksamhet och vänliga frågor, dörrar att hålla upp försvinner som oljade blixtar.

Vi tänker att "andra har klarat av detta förut" och biter ihop. Sedan att saker utom vår kontroll dyker upp, sådant som lärare och kursare inte vet något om, gör inte saken bättre precis.

Så går vi där genom korridorerna med ihopbitna käkar och frusna hjärtan - utan att titta upp och möta någons blick - för le, det hinner vi inte.

Men individuell..stavas inte det ensam egentligen?
Jag har nog aldrig - i min påstådda svaghet - känt mig så stark som idag.
Jag bad om hjälp.

Jag klev fram, jag tog mig tid att säga jag klarar inte det här, det blir för mycket och jag känner mig för liten för allt det stora. Min värld har skakats om och jag begriper inte vart jag ska landa igen.

Och det jag fick tillbaka? En öppen hand, en hjälpande blick. Och beröm. För att jag är Stark nog att be om hjälp. Hörde ni?

Jag är stark.