BD

Får man sörja gårdagen lite grann - eller ska man bara vara glad att man fick vara med när det begav sig?

Jag har just hamnat i en djup "tidigt tonårs-musik" fas i mitt lyssnande och bara plöjer Broder Daniel för fulla muggar. Jag vet att allting har sitt slut, och att ingen kan upprepa eller förbättra den musik som så ofta räddade mig då. Men jag saknar den ändå på något sätt.

De där dagarna när allt var skit, men en enda liten textrad kunde bärga mig. Just de ögonblicken när musiken, tonerna och orden träffade mig rakt i hjärtat och som just där och då var viktigare än livet självt.


BD beskrivs ofta som destruktiva och plågade, men för mig fanns det andra saker som var betydligt mer destruktivt. Att lyssna på Hit Music Only, vandra i trånga högstadiekorridorer eller vilsna gator i centrum.

För mig var BD positivt, en väg ut, glädjen över att det fanns något mer, något som betydde någonting. Något som kunde rädda mig.


Silverstjärnorna och kajalen är borta nu, Anders Göthberg lever inte längre, men BD kommer alltid att finnas kvar.