Det känns lite dumt att starta om med ett sånt därnt inlägg, men rapporter från verkligheten blir vad de blir ibland.
Jag ställde in mig på en riktigt lång kväll på steppan med två pass, ett 17.30 och ett 19.50. Och lång blev den allt, även om den inte riktigt utvecklade sig så som jag hoppats. På väg till gymmet kraschade jag totalt med ett litet barn som kom i full karriär på cykel runt ett gathörn och landade rakt på mig, mitt knä, min cykel och pang ner i asfalten. Min första tanke var så klart "Hur gick det med barnet?!!" Den lilla flickan klev bara upp och skakade på sig, något skärrad men helt utan skador.
Behöver jag säga att det inte fanns några föräldrar, syskon eller annan vuxen kring henne. Jag skulle aldrig våga släppa ut mitt lilla barn ensamt så tidigt!
Jag satt kvar med henne på cykelvägen ett tag, pratade med henne och kollade att hon var ok innan jag stressade vidare.
Väl framme på steppan fick Anki i receptionen plåstra om mig och tvätta upp mig. Trasiga byxor, smutsig överallt och blödande skrapsår på inte mer än 11(!) ställen.
Snygg! Helt plötsligt kände jag mig som att det var jag som var 5 år och just lärt mig cykla...
Och gissa om spinningintervallerna sved på fler ställen än i ben och lungor innan jag var klar...
Till Coren då..fullt hus, alltid roligt.
Mindre roligt och betydligt mer ansträngande när headsetet gav upp under första låten. Det krävs betydligt mer röststyrka och magstöd för att liggandes på rygg, på mage och ståendes i plankan få ut instruktioner och pepp till en sal full av deltagare. Hej hå! vad trött jag var innan vi tagit oss igenom hela passet.
Så nu sitter det extra fint med yogabyxor (träningstights funkar INTE på det svullna knät), detoxte och kvällsfika.
Jag ser verkligen framemot den riktiga otursdagen med tillförsikt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar