Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam

När turnépremiären skedde i Linköping kom Lars Winnerbäck på besök. Fullpott, med andra ord!


Nu på morgonen är det nästan bara det tomma kvar.
För om höjden var så hög blir fallet ner brutalt. Och än en gång försöker jag förklara det så få kan förstå. Vad Håkan och Augustifamiljen gör med mig.

Men orden är för små och känslan är för stor.

Det jag kan säga är att det såklart var värt 16 timmar på resande fot, varav 12 timmar på obekvämt, iskallt nattåg med sittplats och stelkrokig rygg. Det var värt vindpinad väntan på pendeltågsperrongen och snöslask i motvind på Linköpings gator.
Det var även värt spritpennenumret skrivet i handleden när garderobslapparna var slut, armbågarna i pannan under En vän med en bil och svettiga okända kroppar som pressades närmre och närmre för var minut som gick.


För när jag är Där, då spelar ingenting annat någon roll.
Jag glömmer bort hur jobbigt livet kan vara och bara ger hjärtat rakt ut(fastän det står att jag inte ska göra det på baksidan av min almanacka).

Under konserten blir det återigen som det alltid blir, men på ett nytt sätt varje gång. Hur jag återupplever det viktigaste genom hans låtar. Hur hela mitt liv, de avgörande ögonblicken passerar revy som Håkans musik. Från min tidiga ungdom vid bryggan nere vid älven. Det lyckoruset när jag var odödlig och veckan aldrig tog slut. På kvällen hade jag glömt bort allt jag saknat på dagen. Till natten då jag krossades till damm. Då jag visste att mörkret skulle döda mig om jag inte fick vara med honom då. För jag hade hoppats på något, hoppats på något.


Jag får tillbaka min odödlighet, den från 14- 15 år ni vet. Jag får tillbaka den första pojkvännen, jag får tillbaka den blinda tron på kärleken. Jag får lyckan serverad på silversked. Jag ramlar gatan ner och tänker på den roliga med otroligt idiotiska tid jag spenderat hos främlingar och hur många hjärtan jag krossat. Idioti och eufori i en salig blandning.

Först skratten. Sen de där tårarna...
För då, just när jag längtar som mest efter Du är snart där (men ändå inte vill höra den för det betyder att det snart är slut) kommer den.


Och jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än.