Dag 1: Presentera dig själv

Jag är en typisk A-människa, trots att jag äter långsamt och aldrig kommer mig i säng om kvällarna.
Förut var allting svartvitt för mig. Antingen eller. Nu håller jag på att utforska gråskalorna.
Jag är chokladberoende ( den mörka sorten, särskilt Anton Bergs 86%-iga) och jag fungerar inte utan kaffe.
Jag är 24 år, fyller 25 om en vecka och jag avskyr att ingen har tid att fira mig just innan jul. Jag vet att jag inte ska ta det personligt men gör det ändå.
Jag har börjat förstå att lyckan inte är något beständigt tillstånd, utan mer en livsinställning. Även om jag skulle sälja allt jag äger för att få leva med samma intensitet som Maria i Håkan Hellströms texter.
Jag värderar mina vänner och min familj högst. Jag skulle dö för dem om de bad mig.

Jag är en textlyssnare, en ordomvandlare och kan fundera på betydelsen av en viss mening i ett visst sammanhang alldeles för länge än vad som anses normalt. Musik och text var nog mina första kärlekar.

"Music was my first love and it will be my last. Music of the future and music of the past. To live without my music would be impossible to do. In this world of troubles, my music pulls me through"

Jag älskar att träna. En del säger att de gillar träningen som mest för stunden i duschen efteråt. Jag älskar när det bränner och svider. Den sekund när det flimrar för ögonen och piper i lungorna.

Jag har svårt för att säga nej.
Jag är livrädd för saker som kan begränsa min frihet, mina valmöjligheter och min fysik.
Jag lever i härligt dos-responsförhållande till spädbarn. 30 minuter är lagom, tycker jag.
Jag är beroende av keso och funlight wildberries.
Jag jobbar hårt med att utveckla min ödmjukhet och förståelse för inaktiva personer.
Jag älskar mina ben.
Jag gillar prestigelöshet och okonstlade skratt.
Jag klarar inte av att tala efter manus - jag är bäst live, här och nu.

Jag saknar den jag var och de jag var med åren mellan 17-21 så att det gör ont i kroppen ibland.
Jag kommer från Skellefteå, något som jag blir mer och mer stolt över ju äldre jag blir.

Jag fascineras av nörderier, oavsett ämne.
Jag vill förstå allting om människokroppen. Jag vill veta varenda liten struktur och vad den gör. Jag skulle vilja obducera en kropp för att förstå hur allt hänger ihop ( men jag är hopplöst rädd och kräsmagad när det kommer till blod).

Jag tycker att det är otroligt märkligt att det är helt enligt normen att inte ta hand om sig själv.
Jag kräks på fulla personer. Och kundvagnar fulla med transfetter.

Jag är överrörlig överallt. Mina knän åker bakåt om jag inte bromsar dem och jag har sådan rörlighet i nacken att min mentor kallar mig för exorcisten.
Jag gillar Monica mest i Vänner. Förut avskydde jag henne, men har förstått att det är för att vi är så lika.

Jag gråter till allt. Obama var en favorit. Biggest loser en annan. Jag genomskådar American Home Make Over men smälter totalt för reklamen om fotbollssupporten i trissreklamen som fick fira en vinst efter ett helt liv av väntan.
Jag lider av extrem prestationsångest och ouppnåeliga krav på mig själv.
Jag tror fortfarande att jag kan förändra världen.
Jag sabbade alla mina försök till stabila förhållanden förut. För att det var mer spännande med passion och dramatik.

Jag vill bo i Håkan Hellströms Göteborg.
Jag saknar Emma och Frida, Sara, Fia och Ewe som en öken saknar regn. För att de redan vet allt om mig.
Jag tycker om att lära känna nya människor. Speciellt eftersom de inte "redan vet allt om mig". Jag är en nattmänniska. Och en morgonmänniska.

Men det här kan bli hur långt som helst så jag avslutar det nu.
Jag är totalt motsägelsefull.