aggresion och träning

idag var inte min dag.

Ingenting gick riktigt som jag ville. Datorer som krånglade, okontrollerad hund, dålig motivation och utspilld mjölk (som man ju inte ska gråta för). Detta för att nämna ett fåtal av de saker som gick fel under förmiddagen.

Jag var så disträ att jag glömde äta lunch, jagade genom hela huset på jakt efter bankdosa (slut pengar på telefonen, behövde ringa flera samtal) och vände upp allting som en ångvält (varför säger man så...visst plattar de ned?) och hittade den ändå inte.

Slet mitt hår, förbannade den dag jag blev född och att ALLTING skulle gå fel.

Märkliga beslut av vänner, missunnsamhet, stresspåslag och existenskris på det gjorde verkligen eftermiddagen till en prövning.



Men så blev det kväll.

Med betydelsen att få dra på sig älskade träningskläder. Leda inspirerande pass, tipsa nya deltagare om övningar. Korrigera teknik, berätta syftet med övningar och träna mig själv helt fucking kräktrött.


Och ingenting spelar längre någon roll.

Nu kan ni kliva på mig bäst ni vill, jag bara reser mig igen, borstar av vägdammet och rycker på axlarna.

INGEN kommer åt mig när jag är den här personen.
Den bästa, mest självsäkra, innerliga och självklara versionen av mig själv.
När jag gör det som jag är tänkt att göra.
Det som jag är gjord för.


Bra där Malin. Din dag blev verkligt bra till slut.

Men så undrar jag...

Är endorfinberoende människor mer konflikträdda?

På så vis att de hellre tar ut sina spänningar och aggressioner genom ett tufft styrkepass eller svidande intervall? Är det så att de personer som behövde få höra om besvikelse, ilska och frustration aldrig blir adresserade på grund av att de arga träningsmänniskorna hinner bli harmoniska innan dess?

Eller lär sig adrenalin-endorfinmänniskor bara ett extremt bra sätt att spänningsreglera och stresshantera? Lär de sig att välja sina strider? Blir de mentalt starka och "onåbara" på grund av sin fysiska aktivitet?

Visst är det bra att släppa ut sina frustrationer, lära sig hantera sin ilska och att se saker i ett större sammanhang. Men jag tror också att det är viktigt att låta de aggressionsframkallande människorna få veta.

Så förändringen får utrymme att ske.
Omedvetna fel och misstag är svåra att redigera.