Stans hjältar / Hockeyspelare och alkohol.

skärmdump från Expressen.se
om elitgriseriet

Hjältemod?
Den sista tiden jag bodde i Skellefteå var en av anledningarna till varför krogen lockade, de otaliga elitseriespelarna. För de var alltid där.

Och stämningen, försäljningen och mängden människor var sig inte lik de gånger som bortamatcherna utspelade sig en lördag och laget inte kom hem samma kväll.



Hockeyfolket var enkla att urskilja. Välsittande jeans, moderiktiga skjortor och laguppsättningen skinnjackor som hängdes in i garderoben (utan att stå i kö som vanliga dödliga, såklart).

Och barhänget. Detta ständiga barhäng.

Omsvärmade av ryggdunkare och långa ögonfransar stod de där och spred sina sedlar omkring sig. Eller kort, för den delen. Fem tequila på raken och en specialgjord drink som begåvats med spelarens namn.

Och de blev populära, de drinkarna. För vem ville inte dricka samma sak som poängkungen eller backklippan?


De gånger som någon spelare blev överförfriskad eller hamnade i bråk sågs det ofta mellan fingrarna. Och aldrig att det stod i tidningen på måndagen. Inte ens då lokala reportrar fanns på plats. För de är stans hjältar.



Medarbetare, ledare och spelare begåvades ofta med fribiljetter och säsongskort till stadens uteställen. För dit eliten går, följer folket med.

Elitserieuppgången firades med en hockeykväll på en av stadens nattklubbar. Spelare och viktiga människor i VIP-rummet. Champagne, tequila-race och biffig dörrvakt utanför de genomskinliga glasdörrarna. Spelare strategiskt placerade för att visa att de var där, att det spenderades.

Se men inte röra. Sprit och spelare tillsammans.
För de är stans hjältar.



Jag såg spelare som utnyttjade sin situation i en hockeytokig stad.
Otaliga är de bråk och slitningar som uppstod spelare och flickvänner emellan på grund av alkohol, dumdristighet och tillgängliga småtjejer. Där har programmakarna på TV3 definitivt material till sin nästa dokusåpa.



Forwards som skjutsades omkring i kundvagnar av påverkade lagkamrater och dansade omkring på hamburgerrestaurangerna tidigt på morgonkvisten. Stadiga backar som kissade på en husfasad och dök upp på Wayne's med mörka solglasögon på söndagen.



Detta är vad som syns.
Ställer man sig lite närmare baren hittar man även de andra. De som förstått sambandet mellan intag och prestation.

Fystränaren som hängde i baren vareviga helg, ivrigt inbegripen i skilda diskussioner, med vattenfyllda glas som enda sällskap. Spelare som kommer till favoritutestället för att ta en segeröl, dansa med sina kompisar och sedan gå hem i Skelleftenatten. Sportchefen som tog sitt ansvar och skickade hem en mycket populär spelare som druckit sig redlös mitt framför ögonen på den egna styrelsen.

Och självklart alla de spelare som aldrig syns till ute på stan den tiden av dygnet.





Värt att diskutera
Men jag tycker verkligen det är på tiden att denna diskussion kommer upp till ytan. Sponsorer, föreningar och publik betalar dyra pengar för dessa elitspelare. För att de ska vara bättre än andra på sin idrott.

Sambandet mellan livsföring och prestation går knappast att ifrågasätta med dagens forskning. Träning är bara en del av detta.

Träna - Äta - Vila gäller även för eliten. Så många insatser och så mycket diskussion och planering läggs ned på träning och mat, rehabilitering och mental styrka.

Men vad spelar det för roll ifall hälften ändå försvinner på grund av alla gifter som dricks upp vareviga lördagskväll?



Alkohol är skadligt. Ja, det kan nog de flesta hålla med om. Särskilt i kombination med träning. Eller, inte träningen i sig då, men sättet som den inverkar på tränings- och prestationsresultaten pekar åt samma håll. Styrka, återhämtning och återuppbyggnad av muskelceller försämras av alkoholintag. Även om du känner dig helt återhämtad efter en krogkväll, så kämpar kroppen fortfarande febrilt med att stå emot alla gifter och bryta ner slaggprodukter flera dagar efteråt.




Länge har det varit så att de saker som är svåra att åstadkomma i ett samhälle, anses eftersträvansvärt och ge hög status för invånarna. Som att vara tjock i ett fattigt samhälle, eller att "lyckas" hålla sig smal i ett välfärdsland.

Det var beundransvärt för de gamla godsägarna med ett blekt skinn, eftersom det visade att de inte behövde vara ute och arbeta i solen. Tydligen även statusmässigt att hälla ut champagne i vasken på innekrogarna.


Så det är dags att hälla ur ölburkarna nu.
Det är dags att leva upp till hjälterollen.
Det är dags att hedra lag, medspelare och publik med de bästa prestationerna av de bästa spelarna.


Spelare utan spritstinkande, nedbrytande gifter i kroppen.