Bussolyckan som rapporterades om hela vägen hem idag var illa nog innan alla detaljerna var på plats.
Vi hörde om den i god tid och bestämde oss snabbt för att undvika E4an på väg hem från mina föräldrar. Då var det mest suck och stön att hemfärden skulle ta längre tid, och självklart en tacksam tanke att alla i vår närhet levde och hade hälsan.
Det dog människor där på vägen i eftermiddags. Och 25 stycken skadades/chockades/traumatiserades. 25 stycken fotbollsspelare från min hemstad. Många av dem hör till sådana som jag kanske inte kan kalla vänner - men väl kompisar, bekanta eller bekantas bekanta.
Fem stycken är fortfarande kvar på sjukhus.
Och just nu är jag bara så glad, så glad att vi tog oss hem. Trots att vi tog oss hem på omvägar. Att vi kom hem senare. Att vi är hemma. Att vi är vid liv.
2 kommentarer:
Ibland kommer olyckan i livet nog så nära. Men vi behöver (tyvärr) påminnas om vår sårbarhet ibland - för att förstå hur tacksamma vi borde vara för att vi är vid liv och t o m lever.
En extra kram till dig idag!
Mmm. precis som kära Emelie så fint uttryckte det.."Jag har lärt mig att man inte ska fira den dagen man föddes - ytan fira alla de dagar som man lever"
Skicka en kommentar