Imorgon

Imorgon ska jag andas igen.

Efter klockan 15 i alla fall. För imorgon smäller det. Domedagen. Examinationen.

Och det låter så fjantigt, för det gäller ju bara en liten kurs.

Men det gäller samtidigt så mycket mer. Ska jag klara av utbildningen utan någon sketen liten omtenta? Ska jag titta in i dedär isblå ögonen och säga "Ja, jag är nöjd med min behandling, jag har ingenting att tillägga". Ögonen som ser allt och kommenterar och dömer SÅ bra med bara en blick.

2 timmar därinne. Två timmar av mitt liv. Två timmar av ångest, stress-reaktioner och sympaticus-påslag.

Två timmar.