”Våra dagars ungdom älskar ly. De uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när de borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare."
Sokrates 470-399 f Kr
Ofta har jag beklagat mig över den äldre generationen som skyller allt förfall och dekadens på de unga människorna. Kanske för att jag själv inte anser mig vara fördärvad - men ändå ung och rätt ny på det här med att leva. Jag säger inte att jag flytt över till fiendeland, men ett större uns av förståelse kom som en kalldusch - eller snarare kallbad igår förmiddag.
Väl ute på vår uppfart på väg ut på promenad med hunden, hyfsat tidigt för att vara söndag, upptäckte jag till min förvåning att våra brevlådor var spårlöst försvunna. "Jaja, Janne har väl plockat in dem i garaget och ska lacka dem eller nåt" tänkte jag och vandrade vidare. Nere vid ån fick jag syn på ett brev som kom flytande, men inte heller då ringde klockan. Efter promenaden upptäckte jag soptunnorna som stod upp-och-ner, och lyfter skrattande tillbaka dem på väg in när vår hyresgäst kom ångandes från ån - med sin dyblöta faktura i näven.
Brevlådorna låg kastade i sur-ån gott och väl 200 meter bort från huset, så jag drog på mig mina moderiktiga - men som jag snart kom att upptäcka, inte alls vattentäta- stövlar och började vandra längs med ån. Genom snår av hallonris och brännässla banade vi oss väg till lådorna. Jag klev i med ena foten och kände med ens hur det smutsiga vattnet sipprade in mellan tårna. Halkade vidare med den andra och upptäckte att vattnet räckte upp till midjan ungefär. Kallt. Hade ångrat mitt kläd- och skoval för länge sedan men då var ju skadan redan skedd. Fick tag om brevlådorna - fulla med vatten, självklart- och med gemensamma krafter bar vi tillbaka dem genom grannarnas trädgård och upp på gatan igen.
Humöret var väl inte det bästa just då vill jag lova, men än mer fascinerad blev jag över beslutsamheten i att springa iväg med våra brevlådor - genom risbuskar och nässlor - och sedan pricka av den djupaste, kallaste, smutsigaste delen av ån. Visst har jag flera gånger i min ungdom (nu låter jag lastgammal vad?) varit sysslolös, men så tråkigt som de stackarna har jag nog aldrig haft.
Och den stora frågan...vem är den största skitungen? Han/hon som släpade iväg våra brevlådor ut i ån - eller hon som hoppade i efter lådorna och plockade upp dem..? =)
Skansros - Ett sätt att se på saker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar