Åska, ödmjukhet & andra sidospår

Fastän jag är en soldyrkande, värmetörstande, UV-ljuslängtande människa så går det inte att komma ifrån - det är något speciellt med ett riktigt åskväder. När allting blir tyst och mörkt, laddningen nästan går att ta på. Då allt bara väntar, som en djup inandning innan man dyker ner under vattenytan. Och så kommer de, blixtarna och dundren. Så att fönsterrutor skallrar och det strömmande vattnet piskar sig fram längs med älven.

Vid sådana tillfällen blir allting placerat i sitt rätta perspektiv, man får en liten skymt av hur små vi egentligen är och hur oproportionellt stor roll och plats vi ger oss själva.

/Världen är så stor så stor/
större än du nånsin tror/


Sambons syskonbarn, Wille 4 år, försökte förklara åskan för mig igår kväll när det brakade loss totalt runt omkring oss: "Det är inget farligt Malin, det bara låter så när varmt och kallt träffas"
Förvånad funderade jag på om det verkligen går att förklara något så stort och mäktigt med sådana självklara ord - och ännu mer konfunderad blev jag över min egen verklighetsuppfattning. Visste jag vad åska var när jag var 4 år?

Mina starkaste åskminnen från barndomen kommer nog från några år senare. Min närmsta lekkamrat Sofia bodde gott och väl en halvmil från hemmet och vi hade just fått börja cykla sträckan på landsvägen själva. Den sommaren tror jag det åskade som aldrig förr och jämt när vi skulle ses var det ett dividerande om vem som skulle cykla till vem eller var vi skulle mötas på vägen. Vi fick våra föräldrar att mäta sträckan med bilen så att vi skulle mötas prick på mitten och där nere i diket fanns vår hemliga vattengömma ( som alla andra självklart visste om men inte sa något) Då tyckte jag som oftast att jag drog det kortaste strået, med fler uppförsbackar och sämre cykel. Och alltid när de mörka molnen tornade upp sig på himlen fick Sofia lov att stanna hemma för att hon var så fruktansvärt rädd för åskan. Och jag pinnade på uppför backarna - för var det något jag var mer rädd för än att bli träffad av blixten, var det tanken på att vara själv.

Åskrädslan är nog en av de saker jag minns bäst med Sofia från det vi var små, de och att det rann tårar ur hennes ena öga varje gång vi drack sockerdricka, Titta! Nu är Sofia vänsterledsen igen!