Kära återseenden

Min helg har nog sammanfattningsvis varit alldeles, alldeles...Underbar!
Uppladdningen inte riktigt lika bra, med panikpackning in på småtimmarna och uppstigning igen cirkus fyra timmar senare. Bussturen ska vi inte prata om. Johan Palm-fans har väldigt ljusa och pipiga röster, redan klockan åtta på morgonen. Och blåa luggar. Vem kom på det modet?

Men när så bussen började närma sig Skellefteå, Solbacken blev synlig och alla intryck från alla håll bara skrek ut minnen kändes det där pirret i magen. Den välbekanta känslan av HEM. This is my hometown.

Jag älskar Skellefteå på sommaren. Egentligen en gråmulen höstdag med, men skönheten och intrycken blir än mer tydliga när solen skiner över staden. Och Stadsfesten. När alla är hemma, samlade på samma plats. Då myser jag, till och med i dammiga toaköer och trafikstockningar nere vid älven.

Imorse var det väl kanske inte fullt så mysigt att vakna till liv igen, men dagen efter kvällen före behövs nog den med. En gång om året är det nog fullt acceptabelt att slå klackarna i tälttaket.


Och jo, förresten. om man är linsbärare med höga styrkor är en vän som Emmalainen helt oumbärlig. Särskilt om man kommer för nära fingerpetande dansanta människor. Hon räddade vänsterlinsen (och min kväll) från att störtdyka ner i trägolvet.