Om tävlingsmänniskan i mig

Nyligen hemkommen från en efterlängtad medelhavssemster är det vissa saker som etsat sig fast hos mig. Som alltid, självklart, den fantastiska värmen, de gästvänliga människorna och de saltstänkta vågorna.



Men än mer; min vilja att vara bäst.









Den största anledningen till att jag och min mor återigen reste till Grekland, Kreta, var den omtalade Samariaravinen. Europas längsta och djupaste ravin belägen på öns södra sida. Ravinen var tänkt att övervinnas för flera år sedan, men då var jag den enda med löparskor i bagaget(självklart) så vi lämnade den till framtiden.

Nu när vi anlände till Chaniakusten var det självklart Samaria som gällde, bussbiljetter bokades och färdkost införskaffades. 18 kilometer låter ju absolut inte så farligt och vi fnyste nog till lite när vi hörde att den kunde ta upp till 8-9 timmar att vandra. Rullade de igenom den eller?

Tyvärr blev uppladdningen för denna vandring sämsta tänkbara. Efter en i stort sett sömnlös natt och extrem förkylning (som jag alltid drabbas av när anspänningarna efter tentaperioden är över - nio tentor denna gång) och solbrända axlar så ömma att jag proppat in bomull och extra kläder under ryggsäcken var det så dags.

Till en början, vid sjutiden på morgonen, var det riktigt svalt. På gränsen till kyligt faktiskt då solen inte hunnit börja värma våra kroppar. Vi hade blivit varnade för de första fyra kilometerna med en höjdskillnad på 1000 meter nedför som skulle fresta ordentligt på knän, lår och vader. Visst kändes det en del, men inte alls så allvarligt som resten av färden skulle utveckla sig till.

Omgivningarna var fantastiskt vackra, med bergstoppar högt ovanför våra huvuden och en natur som tog andan ur en. Tyvärr var största delen av uppmärksamheten riktad mot underlaget med hala stenar, djupa klyftor och extremt ojämn bas. Vi fyllde på våra vattenflaskor så fort vi kom åt ur kallkällan som strömmar längs efter hela ravinen.

Någonstans halvvägs nedför den första passagen väcktes så tävlingsdjävulen i mig till liv. Vi var ju inte ensamma på vår vandring, och där de flesta människor som vandrade längs nationalparkens sträckning på väg ner i ravinen såg vackra miljöer, främmande träd och växter såg jag till slut bara ännu en hiker framför mig som måste passeras.

Solen steg högre upp på himmelen för att till slut stå i zenit (som jag trodde den bara gjorde vid ekvatorn, men tydligen ligger Samaria i höjd med Sahara...). Som nordbo jag är, så ville jag absolut inte klaga på den hett efterlängtade värmen, men allteftersom tiden gick blev det till slut olidligt.

Mina tankar irrade iväg till de polska turister som blivit kvar i ravinen för några år sedan och hittats döda två dagar senare, och började undra om de brandposter som fanns utplacerade längs efter vägen egentligen var avsedda för turister som helt plötsligt fattade eld under sin vandring och hur man skulle bära sig åt för att överleva.

Utomlandsmagen gjorde väl sitt till också, särskilt som de enda rastplatserna hade att erbjuda var små skjul med två fotplattor och ett hål i marken.


Det som hade börjat som en trevlig utflykt och en efterlängtad vandring utvecklade sig till en ren kamp inombords. Viljan att ta sig ur detta levande, där varje krök och vindpust väckte det frunktlösa hoppet om att äntligen vara framme. Men samtidigt den pockande instinkten om att inte bara överleva, utan att komma fram först.

När så ett gäng reseledare - som startat en timma senare än vi övriga - kom ikapp oss fick mitt självförtroende sig en rejäl törn. Då var nog min mörkaste stund kommen. Att jag, gyminstruktören och långdistanslöparen blev inplockad av några slappa, otränade semsterglidare. Ojoj vad det kändes! Min mor påpekade hela tiden att det inte var någon tävling, att vi inte var vana vid värmen och att reseledarna gick denna vandring en gång varje vecka. Men ingenting fastnade på mig. Tempot ökade självklart, fastän det egentligen inte var möjligt.

När vi närmade oss slutet på ravinen ( efter 5,5 h) var vi så trötta att inga kort blev tagna. Vi snubblade fram i botten på ravinen där skuggan var obefintlig, värmen obarmhärtig och de stigningar och vattenpassager som dök upp längs med vägen kändes som berg att bestiga.

Vi kom inte först i mål, inte alls, men de där reseledarna såg vi aldrig röken av efter det.

När vi låg i skuggan på en mur under träden vid det sista stoppet fick vi se en tapper syn, en bild på hur ravinen skördat sina offer. En man kom och bar sin avsvimmade fru på ryggen ut ur ravinen, i den 45-gradiga hettan. Det är kärlek.


En upplevelse, helt klart. Jag ångrar inte för ett ögonblick vår vandring, men kommer absolut inte att utsätta mig för Samariaravinen igen.

Blir ni sugna?