Don't stop 'til you get enough

visst var det så han uttryckte det?

Det har gått några dagar nu, och många börjar uttrycka en leda på de "nyheter" och spekulationer som fyller tidningar, bloggar och datorer världen över.

Jag säger inte än. Jag vill inte läsa om konspirationer och sensationsjornalistik, jag vill absolut inte se någon dö på en löpsedel och jag struntar totalt i vilka vårdnadstvister och pengabråk som kommer i efterdyningarna.

Men det andra. Alla hyllningskonserter, kondoleanser, blommor och levande ljus. DET vill jag ha kvar en stund till. De stunder när all missunnsamhet och spekulationer försvinner och den rätta anledningen till publiciteten kommer fram.

För att hylla hans storhet. Hans inflytande och nydaning av musiken. När människor dansar moonwalk på gatorna och jämför dödsbudet med Elvis eller John Lennon.

Och jag fäller nog en tår.

För ett tragiskt livsöde, ett bittert slut och en vidrig barndom.

För skönheten i att visa sin sorg på gator och torg, men mest för att alla de där stora är borta nu. Ikonerna. Idolerna.

Och för att jag aldrig mer kommer att hitta någon ny att mima i hopprepet till.

För att det är dags att bli vuxen.