bristningsgränsen

Ja visst gör det ont när de där knopparna brister. Så mycket har jag förstått nu. Och visst är det också så att det mesta är vackert när solen skiner på det - och borde därför bli lite extra alldagligt när dimman ligger tät. Skönheten i betraktarens ögon, ni vet.

Och egentligen spelar det ingen roll vad det är för väder ute när jag har hittat min prins "här inne skiner alltid solen", vi har vårt eget tak över huvudet och övervåningen är snart vitmålad.


Men ibland undrar jag vad det är för bullshit till klyschor överallt, varför solen aldrig skiner i Boden och varför jag inte lät mig bli charmad av någon grek istället, eller åtminstone en uppsalabo.


När det enda gröna man hittar på sin promenad är en tappad militärstrumpa och rester av begravningsbyråns påskpynt så vet man att bristningsgränsen är nära. D-vitaminbristen väntar bakom hörnet.

Nu börjar det snöa också. Stora, tunga flingor singlar sakta ned mot den brunaktiga marken. Och det var länge sedan nattåget som passerar utanför vårt fönster var så vackert, så lockande.

Utanför vårt fönster alltså. Fönstret som ligger granne med Nordpoolen. Och ikväll skulle jag inte opponera mig ifall någon missade ett o i stavningen.

Vintern har varit alldeles för lång. Det räcker.
Det är dags för de där förbannade knopparna att slå ut nu.