Jag sprang längs en grusig stig, lycklig över att vara omgiven av barmark. Snödroppar skymtade förbi längs med husgrunderna och vårlökarna kämpade bredvid. Drog in luften genom näsborrarna och kunde ana doften av den analkande våren. Stegen blev längre och längre. Vissa stunder var det som att jag bokstavligen flög fram. Fri som en fågel.
***
Jag gick förbi Engelska parken med sina stora träd och inbjudande gräsmattor. Fantiserade om hur det skulle vara ifall jag kommit in där istället. Hur jag skulle sitta med mina anatomiböcker i skuggan eller fira valborg kring Ekonomicum och blanda mina skålar och skratt med de tusentals studenterna där.
Jag såg de ståtliga nationshusen, hörde om tävlingar med flottar efter vattnet och såg alla de broar jag hört så mycket om. Jag åkte lokaltrafik med sms-biljett och tänkte att min värld var mycket liten. Stretade uppför slottsbacken och fantiserade om att ta en taxi "hem till slottet". Jag kom på mig själv med att uttala orden helt - istället för att hugga av slutet - och drömde mig för ett ögonblick iväg till en tillvaro där anonymiteten var det mest lockande.
***
Jag smet in i Domkyrkan och svindlade. Lutade mig bakåt som ett litet barn för att få en skymt av taket och blev överväldigad. Skyndade mig att dumpa ljudet på mobilen och vandrade runt därinne. Klev runt de inskriptionsfyllda golvplattorna och läste latin, förfärades över huvudlösa skulpturer och skrämdes halvt ihjäl av den mycket levande statyn längst in. Gosskören övade och jag mindes mina barntimmar med filtfiskar och flirtkule-Jona.
***
Jag trycktes in i en proppfull grön linje och kom återigen tillbaka till mina storstadsfunderingar. Där jag lever mitt liv längs andra gator, hittar en ny plats. Hur jag helt själv dikterar min vardag och tågen och bussarna alltid står redo. Men de livlösa blickarna på tunnelbanorna skrämmer mig. Likaså sprintstressen för att slippa vänta två minuter. Och jag undrar vad de har så bråttom till.
***
Jag doftade mig genom Hötorgshallen, alldeles snurrig av alla blandningar. Aromer som slet mig än hit, än dit och jag ville handla min mat så varje dag. Världen kändes med ens så mycket närmre och jag ville bara ha mer. Jag smakade på violchoklad och indiska bär. Kom ut med mintkristaller, lagerblad och någon intressant kryddblandning.
***
Jag såg en legend igår. Och även om vissa låtar var maskerade till oigenkännlighet så kände jag hur stort det var. Han är nog ingen liveartist egentligen, min käre Bob, men det var ändå mäktigt att han stod där.
Tangled up in Blue satt riktigt fint. Och när så
I see/I see lovers in the meadow/
I see/ I see silhouettes in the window/
I watch them 'til they're gone/
and they leave me hanging on/
To a shadow/
ekade genom hela globen visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
Globen var rosa igår förresten. Fint.
***
Men bäst av allt. Jag fick umgås med min kära vän, jag fick ta del av hennes liv.
Jag fick en guidad söndagstur som sträckte sig över hela dagen. Vi skrattade åt våra vanliga påhitt och var uppe alldeles för sent. Vi satt tysta och pratade konstant. Vi kändisspottade och larmade i butiksdörren. Vi åt frukost tillsammans och färgade hår. Vi smet in på skolan och balanserade mellan vattenpölarna. Vi fikade på stan och löste världsproblem.
Vi var tillsammans, precis som det ska vara.
Jag saknar dig i mitt liv, Sara.
***
Och nu är det tillbaka till verkligheten igen. Den verklighet där Skellefteå är en förlust ifrån att missa finalen och snön ligger djup bredvid frusna sjöar. Den verklighet där min säng i och för sig har ben - men resten av huset är i ständig förändring, väckarklockan kommer ringa klockan 06.00 för att jag ska skriva tenta hela dagen...
Välkommen hem Malin!
Eller som Dylan skulle säga
it's all over now baby blue...
7 kommentarer:
Ah, Dylan borde jag inte ha missat... Och Uppsala kan vara fantastiskt! Liksom Stockholm..
Ha det gott!
nej, det borde du inte. Det sägs att vissa intryck är så stora att man glömmer sig själv, och stundtals var det faktiskt så. Nu är jag en av dem, liksom, en av dem som sett honom. Uppsala var toppen - även om 0-gradigt känns så mkt kallare nere i söder än här hemma. Men nu är jag helt övertygad - eran vår vinner alla dagar över slaskäcklet här. Usch!
Var det alltså värt det? Med tentorna och allt :)
Ja, det måste jag säga. Apselut!
men egentligen ska jag kanske inte uttala mig förrän vi får tillbaka resultatet - var rätt bra med chansningar, gissningar och uteslutningsmetoder igår. Pluggade en del när jag var i Uppsala, men vet väl inte hur helhjärtat det var =)
Åh vad fint! Jag saknar dig med!
Jag kan väl bara säga en sak: ÄNTLIGEN! Efter så många år som jag väntat och väntat och väntat på besök. Synd att det inte hunnit bli lite varmare, men men, man kan ju inte få allt på en gång. Gott sällskap blev det istället för värme och det är ju bra nog.
Just ja, skulle ju säga det att det var inte violchokladen. Jag såg det alldeles nyss att den fortfarande finns kvar. :P Den vi åt var "Cannelle", inte konstigt att den smakade så lite viol! Haha! :D
haha, jo Äntligen!! Har bara inte passat tidigare. hur märkligt det nu än kan låta - på flera år. Men violchokladen alltså..det förklarar ju en del. Trodde där ett tag att jag missuppfattat hur choklad smakar...
Skicka en kommentar