Det händer inte så ofta nuförtiden, men när jag väl får påhälsning så är det rejäla doningar.
Jag har träningsvärk.
Av den extrema sorten.
Sådan som inte går att ignorera, sådan som gör en lätt illamående och påminner en om precis vilka muskler som används vid minsta lilla rörelse.
Vanlig träningsvärk tycker jag om. Den som talar om att jag använt musklerna på ett annat sätt än i vanliga fall, oftast när jag byter övningar eller testar ny koreografi på passen. Sådan träningsvärk som kan vara lite småmysig, som en kär gammal vän och som bevis på att jag verkligen gjort någonting.
Men nu.. hela baksidan, från hårfästet till fotsulorna. Inga undantag. Och jag vet att det är för mina rivstarter, mitt extrema träningssug som alltid infinner sig när tentorna är skrivna och jag bara måste köra ihjäl mig själv på allsköns pass efteråt. Lite löpning, lite yoga, lite core, lite afro, lite pump...och i slutändan blir det visst inte så lite...
Sedan att jag fick sällskap av Maria på morgonpromenaden gjorde väl sitt till också. Det sägs att det är bra att umgås med likasinnade, men ibland undrar jag. Vi drar verkligen fram tjurskallen hos varandra. Ska alltid bräcka med något mer. Har hon gått 10 000 steg måste jag gå 15. Och tvärtom, självklart. Idag brassade vi på med Garnisonsmilen, gick finfint i solskenet - men så fort jag stannat av kom de skrikande musklerna tillbaka, självklart.
Det blir linnex och tvära friktioner framför teven ikväll, ett som är säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar