konstgjord andning

Det enda som håller mig igång just nu är tanken på onsdag kväll - när det värsta är över.
Jag har drabbats av stora darren, panikattackerna och katastroftankarna avlöser varandra.

Helt plötsligt befinner jag mig ett sådant läge jag aldrig sett mig själv i förut. Där jag känner mig hjälplös, andfådd och paralyserad. Elefanten kliver omkring på bröstkorgen och verkar inte ha några planer på att försvinna.

Att denna praktiska tenta och nästföljande kurs Måste klaras av för att vi ska få komma ut på praktik gör väl sitt till. Alternativet - studieuppehåll utan ersättning - är inte att tänka på.






Jag har inga problem med att prata inför människor, jag står på scenen och jag leder pass. Men då vet jag vad jag håller på med - och blir inte tyst granskad av någon annan. Någon med erfarenhet, kunskaper och befogenhet att ge mig ett VG eller ett U. Befogenhet att skicka mig upp i himlen av lycka och lättnad - eller kraschlandning.

Varför då denna rädsla?

mest tror jag det beror på mitt ständiga kämpande att behålla Myten om Mig Själv. Hon som alltid klarar av allting - hon som aldrig står svarslös, blottad och oskyddad.

Jag tror mig kunna utföra en helt korrekt undersökning - men om hjärnan helt plötsligt lämnar w.o. under examinationen kommer jag inte undan. En skriftlig tentamen lämnar inte så djupa sår - har jag inget svar på en fråga går den alltid att hoppa över och jag är ensam om att veta. Nu får jag vittnen på min oförmåga. Klasskompisar som säkert är lika glasartade och hjärtklappande som jag själv --> men ändock vittnen.



Är absolut inte vidskeplig eller skrockfull...men ett par extra tummar för mig på onsdag klockan tre skulle inte skada...


the carpet, too, is moving under you...