"Jag mår illa"

så stod det i ett av alla de sms som dök upp i inkorgen under den äckligt långa matchen. Andra meddelanden berättade om vänner i andnöd, sådana som var på väg att koppla in dropp eller bara ge upp, gå iväg och aldrig mer se en hockeymatch i hela sitt liv. Andra ville bara att matchen skulle vara över, att någon skulle göra slut på deras lidande.

Lämpliga åtgärder inför en drabbning av detta (evighetslånga) slag hade nog varit

a) installera syrgastält i vardagsrummet
b) fått lugnande medel ordinerat
c) gjort något helt annat.

Jag gjorde inget av ovanstående (sista alternativet är ändå inte praktiskt genomförbart) och därför led jag världens plågor igår kväll. Som en utdragen skärseld, världens mest instabila berg-och-dalbana eller de värsta sekvenserna av The Ring.

Stora delar av matchen spenderades på golvet under soffbordet. Vissa stunder bakom soffan. De korta stunder jag utnyttjade sittmöbeln såsom den är avsedd satt jag längst ut på kanten och följde med i varenda dragning, räddning och tackling. Ungefär som ett sådant där Wii-spel, men utan förmåga att verkligen styra figurerna på isen.

Precis som en skräckfilm var den, matchen. För oviss och läskig för att våga se. Hemsk. Jag kom på mig själv med att då och då sitta och blunda - men det vågade jag ju inte riktigt heller.

Jag fick stundtals väldiga flashbacks från den där vidrigt underbara onsdagskvällen i mars för 3 år sedan. Hur lika mina känslor var igår kväll, hur tagna vi var av stundens allvar. När tankar om att det faktiskt kunde hända ikväll - det kan gå - svindlade förbi någon sekund. För att snabbt tryckas undan givetvis - om det är något man lärt sig som skelleftesupporter är det framför allt att aldrig ta ut någonting i förskott.


och hur det gick??

Precis som den 5 april 2006, 21.29 för att vara exakt. Det gick.
Skellefteå är i Semifinal.

Och hur smsen såg ut efter slutsignalen?

"jag var aldrig orolig..."

yeah right...


http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/elitserien/article4666418.ab