Kvällslöpningen släppte på det paralyserade tillståndet jag befunnit mig i efter att ha slitit upp kuvertet från socialstyrelsen. Hur mörka gator, halvfrusna vattenpölar och hunden som enda sällskap tar sönder allting tills bara hjärta, lungor och ben finns kvar.
Ingen luft och stora hålet för att en milstolpe äntligen uppnåtts. Jag vet hur jag gång på gång under de där nätterna innan tentorna tänkt hur jag hela tiden har målet i sikte. Hur varje svar jag producerar och varje rapport jag lämnar in kommer ett steg närmare. Någon gång i den djupaste paniken tänkte jag också att jag aldrig mer skulle önska mig någonting så hårt som att få den där legitimationen.
Att det var slutmålet. Att jag skulle vara överväldigande lycklig resten av livet. Att livet skulle börja då.
Sant och totalt galet. Det är en milstolpe, javisst. Däremot kan jag inte skriva under på att det är ett slutmål. Inte heller att jag är lycklig som jag trodde. Jag är nöjd, så stolt över en enskild sak som jag aldrig varit tidigare.
Men det är samtidigt så ironiskt. Att ett plus och ett minus aldrig kan ta ut varandra i det verkliga livet. För jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår.
Ibland är en dröm det vackraste man har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar