fredag, mars 11

jag ramlar in på ett extraknäck, sen ramlar jag ut på nåt konstigt sätt

idag (igår) var en helt galen dag. Galet rolig för det mesta, men även alltför stressflängig för att jag skulle vilja göra om den ofta.

Största problemen under dagen handlade ändå om logistikproblem. Innan dagen var till ände hade jag jobbat på inte mindre än fem ställen, vissa med härliga 15-minutersmarginaler och avsevärda transportsträckor.

Ofta brukar jag se fram emot tillfällen att verkligen använda mig av den så omtalade vardagsmotionen. Jag fnyser lite halvt föraktfullt åt tabeller som visar på hur många kcal som förbrukas vid trappstädning eller brödbak, men den andra sorten, som handlar om transporter och ersättning för andra färdmedel tycker jag om (inte tabellerna då, utan själva utövandet).

Idag höll däremot min förtjusning för vardagsmotion - och promenader i synnerhet - på att ställa till det för mig. Promenad för att hämta bilen - upptäcker att bilnyckeln är kvar hemma - hinner inte springa tillbaka hem - gör intrång på korvfabrik för att få tag på kopian - rallykörning hem - äta lunch - rasta hund - rallykörning till massagekunder.

Och resten av dagen fortsatte i samma takt. Vid ett tillfälle slumpade det sig till att jag hade två bilar och endast en kropp att köra dem med, min egen. Denna miss i planeringen löste sig med snälla kollegor, förvirrade chefer och alldeles för mycket tur.

Enda stunden på dagen när jag kände mig något lugn inträffade under mina träningspass. Ett pass som gästinstruktör på Helex i Luleå och senare tillsammans med mina stammisbyggare på gymmet efter jobb nummer fem...

Det är något särskilt med stämningen på gymmet mellan åtta och halv tio på kvällen. De osäkra blickarna och viljan att imponera verkar som bortblåst. Det enda som syns till är de fokuserade blickarna, de målmedvetna övningsuppläggen och de välkända ansiktena. Jag kände igen alla som fanns i lokalen ikväll. Skidåkaren som tränade extra benstyrka. Poliserna i mjukisbyxorna som skulle gå på sina nattskift 23. Handbollstjejerna på pilatesbollarna och källargymmarna med stora linnen och främmande språk.

och jag gillar det. Jag vet inte när det hände, inte ens hur det började. Men jag tycker om dem allihopa. Det finns ingen tvekan om att hälsa eller ställa frågor. Det diskuteras skidskytte, ursprungsland och syrande underarmar. Prat om arbetskriser och kärleksskvaller blandas med biomekaniska analyser och utlåning av dragremmar och handtag.

Det är träningen jag gillar mest, såklart.
Det där ögonblicken av fullt fokus, total närvaro. Clarity.

Men jag skulle inte heller vilja vara utan det där andra.
De andra; mina likasinnade.

2 kommentarer:

Andrej sa...

Och det rensar bort stressen som ingenting annat.

malin sa...

o ja! Kändes inte riktigt genomförbart att bara sätta sig ned efter en sådan dag! =)