mental mjölksyra / dag 16: någonting personligt

Jag hoppar rakt på rubrik 16. Det passar sig bäst så.


Backar är till för att besegras, och ofta ser jag dem som ännu ett tillfälle att träna lite extra. På det sättet att jag piskar mig själv uppför, steg för steg. Jag brukar ofta säga att det är de sekunderna jag älskar mest med träningen. När det svider, bränner och skriker ur kroppens alla vrår.


För att livet i ytterkanterna är det intressanta.
Och jag har så länge jag kan komma ihåg koncentrerat mig på det längst upp. Jag har alltid siktat mot himlen (inte trädtopparna) i allt jag gjort.


Skolan, hälsan, hemmet, humöret, omtanken och tiden.

Anledningen är jag ännu inte på det klara med, utan har nu långsamt påbörjat resan mot svaret.
Hur allting yttrar sig är jag däremot ytterst medveten om - vid definitionen av perfektionism borde det finnas en bild av mig själv.

• Ställer extremt höga och orealistiska krav på mig själv. Låser in sig själv i ett strängt regelverk och bestraffar sig själv när det inte håller hela vägen.
  Om jag bestämt mig för att skriva klart mina föreläsningsanteckningar innan jag går och lägger mig, kan det sluta med att jag sitter uppe till klockan fyra på morgonen.
  
  
• Ställer höga krav på sin omgivning. Vilket perfektionisten inte alltid är medveten om själv. Blir kritisk och krävande mot omgivningen.
  

• Har skyhöga förväntningar på sig själv. Vilket resulterar i stark besvikelse och ältande; hur kunde jag göra så dåligt ifrån mig?!! Det blir destruktivt och perfektionisten utsätter sig själv för mental press.
  
  
• Har lika höga förväntningar (ofta outtalade) på sin omgivning. Och det är just det som är kruxet; att förväntningarna inte är kommunicerade - och alltså omöjliga att leva upp till.
  
  
• Är starkt dömande. Här ryms tyvärr mycket normtänkande. fördomsfullhet mot människor och företeelser som går utanför den egna normen.
  
  
• Håller ständigt en fasad utåt. Gud förbjude att någon upptäcker en skavank eller svaghet.
  
  
• Accepterar inte att själv göra misstag och fel. När perfektionisten misslyckas i sina prestationer betyder det att hon blir värdelös som människa, eftersom ingen skillnad görs på prestation och egenvärde. Det är mänskligt att fela är INTE perfektionistens ordspråk.
  
  
• Ältar sina misstag och fel. Grämer sig, grubblar, tänker, gör upp strategier för nästa gång.
  
  
• Fruktar att göra misstag och fel. Och begränsas på så sätt i sin egen personliga utveckling och själsliga växande.
  
  
• Är intensivt tävlingsinriktad. Problemet är att varje tävling måste vinnas.
  
  
• Klarar inte av att göra sämre resultat än andra. Eftersom perfektionisten kräver toppresultat av sig själv kan hon eller han aldrig komma tvåa.
  
  
• Klarar inte av att inte bli accepterad av andra. Omgivningens godkännande är helt avgörande för perfektionistens hela existens. Att verka perfekt är ett sätt att försäkra sig om en plats i gemenskapen.
  
  
• Ber aldrig om hjälp. Det vore att visa svaghet och det gör inte perfektionisten. Överhuvudtaget.
  
  
• Är en felsökare. Perfektionisten måste säga till om någon annan gör fel. Eftersom rätt ska vara rätt. Låter ingenting passera obemärkt. Dessutom betyder det att hon själv framstår som lite, lite bättre om någon annan gör fel.
  
  
• Tänker bara i två alternativ: allt eller ingenting. Svart eller vitt, vinna eller försvinna. Livet har inga nyanser. Perfektionisten står hellre över än gör någonting halvhjärtat.
  
  
• Är väldigt rädd för att göra fel inför andra; att tappa ansiktet eller att göra bort sig. Vill därför inte delta i lekar eller överraskningar, är livrädd för kurser och oväntade överraskningar där det inte går att ha kontroll på allting.
  
  
• Har svårt med perspektiv och distans. Om en författare får nio positiva recensioner och en negativ så är det bara den negativa som författaren tar till sig och dömer ut sin bok och vågar knappt sätta sig vid datorn igen.
  
  
• Överkonsumerar borde, måste, ska. Istället för att fundera ut vad han eller hon egentligen vill. Alla "borden" tynger ner perfektionisten och det dåliga samvetet är som en blöt filt. Tung. Luktar surt efter en stund. Den egna viljan, drömmarna, önskningarna, visionerna får ingen plats, utan förpassas ner till det mörkaste hörnet.
  
  
• Är aldrig någonsin nöjd. Eftersom perfektionisten ständigt kan göra mer, bättre, snabbare, snyggare, högre, större, proffsigare och så vidare.
  
  
• Firar aldrig sin framgång. Fokuserar genast på det som eventuellt gick snett istället för att fira det som gick bra. Går direkt vidare till nästa utmaning.
  
  
  

Vissa punkter (oroväckande många, faktiskt) kan jag skriva under på en gång, medan andra inte riktigt stämmer överrens med hur jag ser på saken. Många av dessa påståenden är också starkt situationsberoende

- jag har inga problem med att bjuda på mig själv inom instruktörsrollen eller kring vänner och familj. Men precis som er nästa tanke kommer att vara, så är det ju inom en situation och i en miljö som jag känner en fullständig trygghet inför.

Ofta har jag levererat fullständig ärlighet som ett skämt när jag fått frågan om hur det kommer sig att jag alltid presterar på topp eller hur jag klarar av att göra så många saker samtidigt.

För att jag vägrar att misslyckas.

Från och med nu ska det tankesättet vara förbehållet hälsan. För visst kan strävan efter perfektionism vara absolut nödvändigt ibland. När det handlar om direkt spetskompentens såsom pilot, hjärnkirurg eller elitidrottare vid ett mästerskap.

Mitt största intresse, passion och största drivkraft har så länge jag kan minnas varit min och andra människors hälsa. Och där tänker jag fortsätta att elda på och sträva uppåt.

Men de övriga prestationsprinsessorna ska få ledigt nu.
För att jag inte vill riskera någonting mer.
Någon mer.
Interventioner och ultimatum
från omgivningen har talat sitt tydliga språk den senaste tiden.